Räkan blev en Lilly
"Räkan" heter numera Lilly och är en fyra månaders alldeles perfekt bebis.
Här kan ni läsa mer om vår vardag som icke barnlösa! Lycka till alla ni som fortfarande kämpar <3
Längesedan
Nu var det ett tag sen jag skrev i den här bloggen, igen.
Jag gav adressen till en bekant som var nyfiken på vår resa och då påmindes jag om att skriva!
Jag är nu i vecka 19 och allt flyter på mer eller mindre utan komplikationer. Igår gjorde vi rutinultraljudet och där fick vi se en pigg och kry liten krabat som vinkade till oss <3
MEN, lilla räkan är för liten. De ville flytta fram oss åtta dagar, trots av vi ju vet på minuten hur långt gångna vi är. Om två veckor ska vi få komma tillbaka och göra ett nytt ultraljud, bara för att försäkra oss om att den växer som den ska. Gör den det handlar det bara om att den är liten och inget är direkt fel. Har den inte vuxit som den ska kan det vara något fel.
Läkaren verkade inte alls bekymrad, men både jag och J blev förstås väldigt oroliga. Vi var inställda på att allt skulle vara tipp topp och kanske till och med att de skulle meddela att det var det friskaste och finaste foster de någonsin sett.
Nu håller vi tummarna för att allt ser bra ut då vi gör nästa ultraljud i mitten av juni. Tills dess ska jag fortsätta njuta av att vara gravid (trots krämpor och trötthet är det ju trots allt underbart)!
Jag gav adressen till en bekant som var nyfiken på vår resa och då påmindes jag om att skriva!
Jag är nu i vecka 19 och allt flyter på mer eller mindre utan komplikationer. Igår gjorde vi rutinultraljudet och där fick vi se en pigg och kry liten krabat som vinkade till oss <3
MEN, lilla räkan är för liten. De ville flytta fram oss åtta dagar, trots av vi ju vet på minuten hur långt gångna vi är. Om två veckor ska vi få komma tillbaka och göra ett nytt ultraljud, bara för att försäkra oss om att den växer som den ska. Gör den det handlar det bara om att den är liten och inget är direkt fel. Har den inte vuxit som den ska kan det vara något fel.
Läkaren verkade inte alls bekymrad, men både jag och J blev förstås väldigt oroliga. Vi var inställda på att allt skulle vara tipp topp och kanske till och med att de skulle meddela att det var det friskaste och finaste foster de någonsin sett.
Nu håller vi tummarna för att allt ser bra ut då vi gör nästa ultraljud i mitten av juni. Tills dess ska jag fortsätta njuta av att vara gravid (trots krämpor och trötthet är det ju trots allt underbart)!
Vecka 11.
Idag har jag gått in i vecka 11, vilket innebär att det bara är denna och nästa vecka kvar innan vi kan "andas ut". Efter vecka 12 minskar ju missfallsrisken drastiskt, så det känns lite som en magisk gräns att gå över på något sätt.
Jag mår fortfarande lika illa och är trött. Skulle jag få bestämma själv skulle jag inte göra mycket mer än att sova, med undantag från de tre,fyra gånger om dagen som jag får springa på toaletten för att spy. Tyvärr innehåller ju verkligheten en rad måsten som liksom inte går att ignorera, som jobbet t.ex.
Det är fortfarande ingen som vet om graviditeten på jobbet, men jag börjar överväga att berätta för min chef snart. Han har tittat lite fundersamt på mig och kom in för att "höra hur det är" för några dagar sen. Och för att vara min arbetsplats så var det ovanligt.
Min mage växer. Trots att bebisen fortfarande är liten, 6 cm ungefär, så tar livmodern plats och trycker bort tarmar och annat från sin vanliga plats. Jag har inte kunnat knäppa mina byxor den sista veckan, men lyckas ännu dölja det genom större skjortor etc. Det är nog bara en tidsfråga.
Och den 16 april ska jag göra ytterligare ett ultraljud. Jag bokade ett privat när jag kände att jag helt enkelt inte skulle klara av att vänta tills vecka 18 då rutin-ultraljudet är. Förhoppningsvis ser allt bra ut den 16:e och då kommer vi att berätta för släkt och vänner - då är vi i vecka 13.
Ja, det var lite uppdatering om läget. Hoppas det går bra för er alla där ute som fortfarande kämpar med IVF-er eller hemutredningar - jag finns mer er i tankarna!
Jag mår fortfarande lika illa och är trött. Skulle jag få bestämma själv skulle jag inte göra mycket mer än att sova, med undantag från de tre,fyra gånger om dagen som jag får springa på toaletten för att spy. Tyvärr innehåller ju verkligheten en rad måsten som liksom inte går att ignorera, som jobbet t.ex.
Det är fortfarande ingen som vet om graviditeten på jobbet, men jag börjar överväga att berätta för min chef snart. Han har tittat lite fundersamt på mig och kom in för att "höra hur det är" för några dagar sen. Och för att vara min arbetsplats så var det ovanligt.
Min mage växer. Trots att bebisen fortfarande är liten, 6 cm ungefär, så tar livmodern plats och trycker bort tarmar och annat från sin vanliga plats. Jag har inte kunnat knäppa mina byxor den sista veckan, men lyckas ännu dölja det genom större skjortor etc. Det är nog bara en tidsfråga.
Och den 16 april ska jag göra ytterligare ett ultraljud. Jag bokade ett privat när jag kände att jag helt enkelt inte skulle klara av att vänta tills vecka 18 då rutin-ultraljudet är. Förhoppningsvis ser allt bra ut den 16:e och då kommer vi att berätta för släkt och vänner - då är vi i vecka 13.
Ja, det var lite uppdatering om läget. Hoppas det går bra för er alla där ute som fortfarande kämpar med IVF-er eller hemutredningar - jag finns mer er i tankarna!
Ett litet hjärta som slår
I onsdags var vi i Malmö igen för att göra vårt första vul som gravida. Jag var riktigt nervös innan, J var betydligt lugnare. Han menar att "det är ju liksom ingen tvekan om att du fortfarande är gravid" och med det syftar han nog på allt mitt illamående, mina lite väl kraftiga humörsvängningar...hrm.. och spända bröst.
Hur som helst. När jag väl satt i stolen blev jag lugn, nu låg liksom vårt öde i läkarens händer på något sätt. Inom några sekunder dök en bild av min livmoder upp på bilden, och i den - en liten räka med tickande hjärta!
På måndag går jag in i vecka 9 och efter att ha sett hjärtat ticka och dessutom fått räkan på kort så har jag bestämt mig för att sluta oroa mig och försöka njuta av graviditeten. Jag kan ju inte ändå inte förhindra att något händer genom att oroa mig. Nu är jag bara lycklig (okey, och liiite orolig)!
Hur som helst. När jag väl satt i stolen blev jag lugn, nu låg liksom vårt öde i läkarens händer på något sätt. Inom några sekunder dök en bild av min livmoder upp på bilden, och i den - en liten räka med tickande hjärta!
På måndag går jag in i vecka 9 och efter att ha sett hjärtat ticka och dessutom fått räkan på kort så har jag bestämt mig för att sluta oroa mig och försöka njuta av graviditeten. Jag kan ju inte ändå inte förhindra att något händer genom att oroa mig. Nu är jag bara lycklig (okey, och liiite orolig)!
En helt ny typ av oro och rädsla, och en och annan spya.
Nu har det gått ett tag sen jag skrev sist. Temat på bloggen passar inte för tillfället, om allt går som det ska kommer jag ju inte att vara ofrivilligt barnlös särskilt länge till.
Nu är jag i vecka 7 och dagarna präglas av illamående, trötthet och ont i svanskotan. I morse på väg till jobbet fick jag svänga in på en rastplats och kasta mig ut jämte en förvånad lastbilschaufför för att spy i buskarna. Och på kvällarna missar jag mina favoritprogram på tv igen och igen efter att ha somnat vid åttasnåret. Men jag klagar inte, tvärtom. För varje spya (ursäkta) så blir jag lite lugnare. Symptom betyder att det är på riktigt, försöker jag intala mig själv.
Nästa vecka ska vi äntligen på det första ultraljudet och allt jag tänker på är att hjärtat.måste.slå. Det finns inget som tyder på att något skulle vara fel, men med tidigare missfall och misslyckanden i bagaget är jag så jäkla rädd helt enkelt. Varken jag eller J tror riktigt på att det faktiskt kan vara sant och att det kan gå bra. För det kan ju faktiskt gå bra! Om sju månader kan jag ligga och skrika på förlossningen, rent teoretiskt.
Jag återkommer efter VUL i nästa vecka!
Ja, just det...
Jag är gravid!!!
Väntans timme...
Jag kände att jag inte skulle klara av att vänta på besked ända tills imorgon, så imorse satte jag mig i bilen halv sex på morgonen och körde 14 mil till Malmö för att ta blodprovet där. Det är nämligen så att om jag tar blodprovet i min hemkommun så ska provet postas och kan analyseras i Malmö först dagen efter. Tar jag det däremot på plats på RMC Malmö får jag svar samma dag, alltså idag.
Innan jag satte mig i bilen tog jag ytterligare ett digitalt test (som jag var och köpte på ICA Maxis apotek halv tio i går kväll) som visade "Gravid 2-3 veckor". Det innebär att mitt HCG stigit sen i söndags då jag testade sist!
Jag börjar sakta men säkert inse att detta kanske är verklighet, jag kanske verkligen är gravid! På riktigt!
Det slutgiltliga svaret får jag från RMC Malmö om ungefär 16 minuter.
Innan jag satte mig i bilen tog jag ytterligare ett digitalt test (som jag var och köpte på ICA Maxis apotek halv tio i går kväll) som visade "Gravid 2-3 veckor". Det innebär att mitt HCG stigit sen i söndags då jag testade sist!
Jag börjar sakta men säkert inse att detta kanske är verklighet, jag kanske verkligen är gravid! På riktigt!
Det slutgiltliga svaret får jag från RMC Malmö om ungefär 16 minuter.
Inlägget jag inte trodde att jag skulle skriva
Som ofrivilligt barnlös tvingas man ofta gratulera andra som blivit gravida. Nyfunna vänner på olika forum på internet, kollegor på jobbet och vänner från det verkliga livet. Även om man blir glad för deras skull, så finns det alltid ett sting av avundsjuka, ett sting av sorgsenhet för sin egen skull.
För några veckor sen berättade en kollega till mig att hon väntar barn. Vi jobbar inte på samma avdelning och pratar väldigt sällan och då väldigt ytligt, så den normala reaktionen borde vara "Åh, vad roligt! Grattis" och sen skulle det vara bra med det. Men för att inte verka bitter (varför jag nu skulle göra det, hon vet ju inte vad som pågår inne i mig och att vi försöker få barn) så reagerade jag på nyheterna genom att kasta mig runt halsen på henne, säga grattis genom ett halvhysteriskt skratt och sen snabbt gå därifrån. Jag vill nog inte veta vad hon tänkte då!
Hur som helst. Nu till nyheterna, nu är det jag som behöver tvinga andra ofrivilligt barnlösa vänner att reagera, för här kommer det:
JAG ÄR GRAVID!!!
Jag ska ju testa på tisdag, med blodprov, men jag kunde inte hålla mig och igår tog jag ett vanligt gravtest här hemma. Som visade positivt. Och sen ett digitalt idag, för att verkligen få det svart på vitt. Och ja, ni ser båda test på bilden nedan.
Nu är det bara åtta månader av oro kvar. Åh gode gud, låt den lilla räkan få stanna så länge!
För några veckor sen berättade en kollega till mig att hon väntar barn. Vi jobbar inte på samma avdelning och pratar väldigt sällan och då väldigt ytligt, så den normala reaktionen borde vara "Åh, vad roligt! Grattis" och sen skulle det vara bra med det. Men för att inte verka bitter (varför jag nu skulle göra det, hon vet ju inte vad som pågår inne i mig och att vi försöker få barn) så reagerade jag på nyheterna genom att kasta mig runt halsen på henne, säga grattis genom ett halvhysteriskt skratt och sen snabbt gå därifrån. Jag vill nog inte veta vad hon tänkte då!
Hur som helst. Nu till nyheterna, nu är det jag som behöver tvinga andra ofrivilligt barnlösa vänner att reagera, för här kommer det:
JAG ÄR GRAVID!!!
Jag ska ju testa på tisdag, med blodprov, men jag kunde inte hålla mig och igår tog jag ett vanligt gravtest här hemma. Som visade positivt. Och sen ett digitalt idag, för att verkligen få det svart på vitt. Och ja, ni ser båda test på bilden nedan.
Nu är det bara åtta månader av oro kvar. Åh gode gud, låt den lilla räkan få stanna så länge!
Jag har fått en blog award
Trött och bitter.
I morse var jag uppe på sjukhuset och lämnade blod, igen. Och nu mellanlandar jag hemma för att sen återvända och göra ett ultraljud i eftermiddag, igen.
Efter överstimuleringen och natten på sjukhus i onsdags vill de följa upp och kontrollera att svullnaden i äggstockarna går ner som den ska och att min kropp svarar på den blodförtunnande medicinen jag får, vilket ju iofs är bra...
MEN JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJUKHUSBESÖK! Hela min kropp ser ut som en nåldyna med stickhål och blåmärken på händer, armar, magen och till och med handlederna! Jag har väldigt otydliga blodådror vilken nästan alltid resulterar att jag blir stucken på de mest kreativa ställen, ofta mer än en gång eftersom att nålen "missar" blodet första gången. Jag är trött på att ligga i gynstolar och ha främmande människor som gräver i mig och jag är trött på sterila väntrum med två år gamla inredningsmagasin och senaste numret av "Gynsam".
Jag är trött på att vakna upp och svälja ner en hel näve tabletter och jag är trött på att leta upp nya ytor av hud på magen där jag inte är sönderstucken.
Jag är trött på att sjukskriva mig från jobbet och framförallt är jag trött på att vänta på svar.
Åtta dagar till, sen vet jag.
Ursäkta gnället, ibland måste man bara.
Efter överstimuleringen och natten på sjukhus i onsdags vill de följa upp och kontrollera att svullnaden i äggstockarna går ner som den ska och att min kropp svarar på den blodförtunnande medicinen jag får, vilket ju iofs är bra...
MEN JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJUKHUSBESÖK! Hela min kropp ser ut som en nåldyna med stickhål och blåmärken på händer, armar, magen och till och med handlederna! Jag har väldigt otydliga blodådror vilken nästan alltid resulterar att jag blir stucken på de mest kreativa ställen, ofta mer än en gång eftersom att nålen "missar" blodet första gången. Jag är trött på att ligga i gynstolar och ha främmande människor som gräver i mig och jag är trött på sterila väntrum med två år gamla inredningsmagasin och senaste numret av "Gynsam".
Jag är trött på att vakna upp och svälja ner en hel näve tabletter och jag är trött på att leta upp nya ytor av hud på magen där jag inte är sönderstucken.
Jag är trött på att sjukskriva mig från jobbet och framförallt är jag trött på att vänta på svar.
Åtta dagar till, sen vet jag.
Ursäkta gnället, ibland måste man bara.
Infertilitetsspelet
Denna spelplan har jag lånat från enfamilj.blogg.se och jag tycker att det illustrerar karusellen som vi ofrivilligt barnlösa befinner oss i under ett antal år (många år, i de flesta fall). Vill ni spela behöver ni en krona och en tärning! Tack ekke <3
Oväntat sjukhusbesök
I onsdags klockan två var jag nere i Malmö och fick ett embryo av högsta kvalitet återfört till livmodern. Läkaren sa att "det skulle inte kunna vara finare" och då sträckte både jag och J på oss stolt. Vi hade dessutom ett lika fint embryo till som fick frysas ner för ev. framtida bruk.
Efter återföringen åkte vi hem och jag fick lägga mig och vila, eftersom att magsmärtorna efter måndagens äggplock envisades med att bara bli värre. På onsdag kväll kunde jag inte längre gå upprätt och hade svårt att förflytta mig alls. Min mage var extremt svullen och uppsvälld och en snabb check på vågen visade att jag gått upp 1,7 kg bara under onsdagen - totalt 2,4 kg sen äggplocket i måndags!
Jag ringde sjukvårdsupplysningen där jag fick order om att åka in till akuten "skyndsamt" och väl på plats fick jag komma in och träffa en sjuksköterska (sjukskötare... vad heter det egentligen när det är en man?) ganska omgående. Han tog blodtryck och jag fick lämna blod- och urinprov.
Därefter fick jag vänta ett par timmar eftersom att läkaren jag skulle träffa var på förlossningen och förlöste ett barn (med tanke på hur min mage såg ut skulle jag kanske kunna ha slunkit in där istället). När han väl dök upp fick jag göra ett ultraljud som visade att mina äggstockar var (mycket) förstorade och att min buk var fylld av vätska.
När han gick för att kontrollera mina prover kom han tillbaka och sa "Ja, det verkar som att det gått vägen iaf, för du är gravid, grattis!". Både jag och J såg helt oförstående på honom fram tills vi kom på att den ägglossningssprutan jag tog i lördags, Ovitrelle, innehåller HCG och ger positivt utslag på graviditetstest i upp till 10 dagar efter att man tagit den. När vi berättade det för läkaren och förtydligade att vi alltså fått tillbaka embryot samma dag och att en graviditet omöjligt skulle kunna synas redan såg han lite skamsen ut, stackarn.
Efter alla undersökningar fick jag besked om att jag var överstimulerad av hormonerna jag tagit inför IVF-et och blev inlagd med dropp över natten. Jag fick en spruta som jag inte riktigt vet vad den innehöll och blev mätt kring midjan och fick väga mig. Under natten fick jag kissa i en potta om jag ville kissa, eftersom att de ville föra protokoll över allt jag drack och allt som "kom ut".
På morgonen vaknade jag upp och kände mig superpigg och även om det fortfarande gjorde lite ont så gick det inte att jämföra med hur det varit dagen innan. Jag blev mätt kring midjan igen och det visade sig att jag minskat 8 cm bara under natten! Och gått ner 1,5 kg i vikt. Efter ytterligare ett ultraljud som visade att vätskan var i princip borta och äggstockarna var på väg ner blev jag utskriven och fick åka hem.
Innan jag lämnade fick jag ett nytt recept och nu ska jag ta blodförtunnande i form av SPRUTOR i 90 DAGAR!!! Jag som trodde att jag äntligen blivit av med sprutorna för gott.
Jaja, vad gör man inte för att nå målet? Den 21 feb ska jag gå och lämna blodprov och den 22 feb får jag svar från kliniken i Malmö på om jag är gravid eller inte. Väntan är här!
Efter återföringen åkte vi hem och jag fick lägga mig och vila, eftersom att magsmärtorna efter måndagens äggplock envisades med att bara bli värre. På onsdag kväll kunde jag inte längre gå upprätt och hade svårt att förflytta mig alls. Min mage var extremt svullen och uppsvälld och en snabb check på vågen visade att jag gått upp 1,7 kg bara under onsdagen - totalt 2,4 kg sen äggplocket i måndags!
Jag ringde sjukvårdsupplysningen där jag fick order om att åka in till akuten "skyndsamt" och väl på plats fick jag komma in och träffa en sjuksköterska (sjukskötare... vad heter det egentligen när det är en man?) ganska omgående. Han tog blodtryck och jag fick lämna blod- och urinprov.
Därefter fick jag vänta ett par timmar eftersom att läkaren jag skulle träffa var på förlossningen och förlöste ett barn (med tanke på hur min mage såg ut skulle jag kanske kunna ha slunkit in där istället). När han väl dök upp fick jag göra ett ultraljud som visade att mina äggstockar var (mycket) förstorade och att min buk var fylld av vätska.
När han gick för att kontrollera mina prover kom han tillbaka och sa "Ja, det verkar som att det gått vägen iaf, för du är gravid, grattis!". Både jag och J såg helt oförstående på honom fram tills vi kom på att den ägglossningssprutan jag tog i lördags, Ovitrelle, innehåller HCG och ger positivt utslag på graviditetstest i upp till 10 dagar efter att man tagit den. När vi berättade det för läkaren och förtydligade att vi alltså fått tillbaka embryot samma dag och att en graviditet omöjligt skulle kunna synas redan såg han lite skamsen ut, stackarn.
Efter alla undersökningar fick jag besked om att jag var överstimulerad av hormonerna jag tagit inför IVF-et och blev inlagd med dropp över natten. Jag fick en spruta som jag inte riktigt vet vad den innehöll och blev mätt kring midjan och fick väga mig. Under natten fick jag kissa i en potta om jag ville kissa, eftersom att de ville föra protokoll över allt jag drack och allt som "kom ut".
På morgonen vaknade jag upp och kände mig superpigg och även om det fortfarande gjorde lite ont så gick det inte att jämföra med hur det varit dagen innan. Jag blev mätt kring midjan igen och det visade sig att jag minskat 8 cm bara under natten! Och gått ner 1,5 kg i vikt. Efter ytterligare ett ultraljud som visade att vätskan var i princip borta och äggstockarna var på väg ner blev jag utskriven och fick åka hem.
Innan jag lämnade fick jag ett nytt recept och nu ska jag ta blodförtunnande i form av SPRUTOR i 90 DAGAR!!! Jag som trodde att jag äntligen blivit av med sprutorna för gott.
Jaja, vad gör man inte för att nå målet? Den 21 feb ska jag gå och lämna blodprov och den 22 feb får jag svar från kliniken i Malmö på om jag är gravid eller inte. Väntan är här!
Imorgon klockan två blir jag gravid
Igår genomförde vi vårt tredje äggplock i Malmö och de fick ut hela 14 ägg! Det gick betydligt bättre än tidigare gånger och jag hade inte alls så ont under själva ingreppet heller.
När vi kommit hem igår och bedövningen släppte blev det desto värre dock, tack och lov för panodil!
Idag ringde jag ner till kliniken och fick besked om att 5 ägg blivit befruktade, vilken skillnad från första gången då jag FICK UT fem ägg och inget av dem blev befruktat.
Imorgon åker jag ner till Malmö igen och klockan 14.00 ska återföringen ske, då jag får ett befruktat embryo placerat i livmodern. Därefter påbörjas den jobbiga tiden då det bara är att vänta - kommer det ta sig eller inte?
Sprutor, sprutor, sprutor
Nu är jag inne på femte sprutdagen och det betyder att jag ska lägga till ytterligare en spruta idag, Orgalutran.
Menopuren som jag sprutat med hitills och fortsätter med fram tills äggplocket, är till för att få äggen att börja växa i äggstockarna. Orgalutranen, som jag alltså lägger till från och med dag fem, är till för att bromsa upp äggproduktionen så att äggen inte lossar i förtid.
När det sen är dags för äggplock får jag sluta med bägge sprutor en dag innan och då tar jag också Ovitrelle, som är en "ägglossningsspruta" som gör att äggen lossar. Tänk att allt detta är möjligt! Tack vetenskapen!
På måndag är det dags för denna behandlingens första ultraljud, då de ska räkna hur många ägg som börjat växa och hur stora det huunit bli. När tillräckligt många är tillräckligt stora (äggblåsan ska vara över 16 mm har jag för mig) så bokar vi in tid för äggplock. Då är vi halvvägs i processen!
En bild säger mer än tusen ord.
Här är en bild på alla "tillbehör" från vårt förra IVF-försök. Det är först alla sprutor, till vänster. I mitten ser ni en rad med de graviditetstest jag tog varje dag från det att jag fick mitt första svaga plus (ett bildbevis av vad den stressande situationen som "ruvare" kan göra med en i övrigt normal människa). Till höger ser ni alla vitaminer och mediciner jag tar inför och under IVF-försöket. Inte helt illa gjort av mig, som är både spruträdd och har svårt att svälja tabletter i vanliga fall!
