OFRIVILLIGT BARNLÖS

Jag upplever en otrolig ambivalens kring valet mellan adoption och ett biologiskt barn. Det verkar ju helknäppt för många kanske, men faktum är att ta ett beslut om att adoptera har i alla fall för mig inneburit en mycket energi och tankeverksamhet. Jag är som person väldigt målfokuserad och har lätt att fokusera och kanalisera all min energi på målet. Det kan vara både en för- och nackdel beroende på situation, men det innebär i alla fall att jag vill kunna föreställa mig en målbild för att vara helt tillfredställd. 

Jag brukar inte ha några större problem med att ställa om och se att målet blir ett annat än det jag ursprungligen tänkt mig, men sådana ändringar tar ofta energi som sagt. 

I fallet med adoption vs. biologiskt barn har jag efter missfallet "ställt om" mer mot adoption ju längre tiden gått och ju mer kunskap om just adoption och Kenya jag fått. Nu står vi inför vårt sista IVF-försök och samtidigt rullar adoptionsprocessen igång. I övermorgon startar vår föräldrautbildning och idag har jag gått igenom tidsplaneringen och de olika stegen fram till ett barnbesked från Kenya en gång till. I samma veva börjar jag ta hormonsprutorna en sista gång. 

Efter att ha funderat på hur jag egentligen ska tänka och känna inför allt detta har jag kommit fram till följande (jag är ett stort fan av listor, det kanske framgått i bloggen redan):

• Nu är det fokus på både föräldrautbildning och IVF tills jag får svar på testdagen efter IVF:en.
  
  
• SKULLE detta IVF-försöket "ta sig"och gå hela vägen låter vi adoptionsprocessen vila helt några år, men står kvar i kön för att ev. kunna återuppta processen när det blir aktuellt med syskon.
  
  
• Tar IVF-försöket sig inte, börjar jag med preventivmedel trots att "risken" att bli gravid utan hjälp är i princip minimal. Det blir för jobbigt att ställa om en gång till efter att jag tillåtit mig att fokusera helt och hållet på adoption.