Att slitas mellan två världar.
Jag upplever en otrolig ambivalens kring valet mellan adoption och ett biologiskt barn. Det verkar ju helknäppt för många kanske, men faktum är att ta ett beslut om att adoptera har i alla fall för mig inneburit en mycket energi och tankeverksamhet. Jag är som person väldigt målfokuserad och har lätt att fokusera och kanalisera all min energi på målet. Det kan vara både en för- och nackdel beroende på situation, men det innebär i alla fall att jag vill kunna föreställa mig en målbild för att vara helt tillfredställd.
Jag brukar inte ha några större problem med att ställa om och se att målet blir ett annat än det jag ursprungligen tänkt mig, men sådana ändringar tar ofta energi som sagt.
I fallet med adoption vs. biologiskt barn har jag efter missfallet "ställt om" mer mot adoption ju längre tiden gått och ju mer kunskap om just adoption och Kenya jag fått. Nu står vi inför vårt sista IVF-försök och samtidigt rullar adoptionsprocessen igång. I övermorgon startar vår föräldrautbildning och idag har jag gått igenom tidsplaneringen och de olika stegen fram till ett barnbesked från Kenya en gång till. I samma veva börjar jag ta hormonsprutorna en sista gång.
Efter att ha funderat på hur jag egentligen ska tänka och känna inför allt detta har jag kommit fram till följande (jag är ett stort fan av listor, det kanske framgått i bloggen redan):
Dagens läsning!
Jag brukar inte ha några större problem med att ställa om och se att målet blir ett annat än det jag ursprungligen tänkt mig, men sådana ändringar tar ofta energi som sagt.
I fallet med adoption vs. biologiskt barn har jag efter missfallet "ställt om" mer mot adoption ju längre tiden gått och ju mer kunskap om just adoption och Kenya jag fått. Nu står vi inför vårt sista IVF-försök och samtidigt rullar adoptionsprocessen igång. I övermorgon startar vår föräldrautbildning och idag har jag gått igenom tidsplaneringen och de olika stegen fram till ett barnbesked från Kenya en gång till. I samma veva börjar jag ta hormonsprutorna en sista gång.
Efter att ha funderat på hur jag egentligen ska tänka och känna inför allt detta har jag kommit fram till följande (jag är ett stort fan av listor, det kanske framgått i bloggen redan):
- Nu är det fokus på både föräldrautbildning och IVF tills jag får svar på testdagen efter IVF:en.
- SKULLE detta IVF-försöket "ta sig"och gå hela vägen låter vi adoptionsprocessen vila helt några år, men står kvar i kön för att ev. kunna återuppta processen när det blir aktuellt med syskon.
- Tar IVF-försöket sig inte, börjar jag med preventivmedel trots att "risken" att bli gravid utan hjälp är i princip minimal. Det blir för jobbigt att ställa om en gång till efter att jag tillåtit mig att fokusera helt och hållet på adoption.
Dagens läsning!
Spara för att blir tre
Att vara ofrivilligt barnlös gör dig inte bara fet, blek och bitter - nä, du blir fattig också!
Om man inte lyckas på något av de tre landstingsfinansierade försöken får man ta ställning till hur man vill gå vidare. Bekosta fler IVF-försök privat är ett alternativ. De kostar runt 25 000 - 30 000 kr/styck.
Vi har valt att istället gå vidare med adoption. En adoption kostar mellan 100 000 och 300 000 kr beroende på vilket land och vilka av kostnaderna man räknar in i den totala adoptionskostnaden. Hittills har vi lagt runt 6 000 kr på medlemsavgifter och kö-avgifter, och det innan vi ens påbörjat adoptionsprocessen helt.
Och jag klagar inte. Det ÄR mycket pengar och det innebär att vi får avstå från nya möbler, platt-tv och utemat, sådant som är självklart för många av våra vänner. Men är det vad som krävs för att bli tre i vår familj så är det värt varje krona. Idag har jag suttit och letat efter marknadens (för oss) bästa sparformer och i veckan som kommer öppnar vi ett nytt sparande med etiketten "Adoption" ♥
I många län blir de som uppfyller kraven berättigade till tre landstingsfinaniserade IVF-försök, vilket är fallet för oss. Trots att den absoluta huvudsakliga kostnaden subventioneras av skattemedel går det ändå en del pengar. Runt 3 000 kr innan man kommer upp till frikostnadsskydd på både sjukvård och läkemedel. Sen transport fram och tillbaka till kliniken ungefär 20 mil bort tre-fem gånger under varje försök. För att inte tala om förlorad arbetsinkomst vid alla tillfällen då båda två behöver ta ledigt för läkarbesök.
Om man inte lyckas på något av de tre landstingsfinansierade försöken får man ta ställning till hur man vill gå vidare. Bekosta fler IVF-försök privat är ett alternativ. De kostar runt 25 000 - 30 000 kr/styck.
Vi har valt att istället gå vidare med adoption. En adoption kostar mellan 100 000 och 300 000 kr beroende på vilket land och vilka av kostnaderna man räknar in i den totala adoptionskostnaden. Hittills har vi lagt runt 6 000 kr på medlemsavgifter och kö-avgifter, och det innan vi ens påbörjat adoptionsprocessen helt.
Och jag klagar inte. Det ÄR mycket pengar och det innebär att vi får avstå från nya möbler, platt-tv och utemat, sådant som är självklart för många av våra vänner. Men är det vad som krävs för att bli tre i vår familj så är det värt varje krona. Idag har jag suttit och letat efter marknadens (för oss) bästa sparformer och i veckan som kommer öppnar vi ett nytt sparande med etiketten "Adoption" ♥
Vår framtidsplan: Från tvåsamhet till tresamhet!
Att bli en person till i familjen är inte en enkel, snabb process. Som ofrivilligt barnlös innebär processen en hel del väntan, men också en hel del planering. Vår plan framöver är följande:
1. Ställa oss i kö till två adoptionsbyråer
2. Genomföra vårt tredje IVF-försök nu i januari 2012
3. Gå föräldrautbildning för adoption under våren 2012 (vi har redan anmält oss)
4. Utvärdera om vi vill/orkar genomföra ett fjärde IVF-försök
5. Bestämma oss för vart vi ska bo mer permanent och vart J ska jobba efter studierna
6. Påbörja hemutredning för adoption när beslutet ovan är taget och genomfört (typ sommar/höst 2012)
5. Invänta vår treåriga bröllopsdag (juli 2013)
6. Skicka iväg ansökan om adoption till Kenya!
7. Vänta på barnbesked från Kenya
8. Åka till Kenya och bli en familj <3
Längst vägen måste vi också båda gå med i Svenska kyrkan igen (krav för adoption i många länder, bl.a. Kenya) och lösa finansiering av adoption. Skulle jag bli gravid längst vägen kommer vi ändå stå kvar i adoptionskön för att ha möjligheten att adoptera syskon i framtiden.
1. Ställa oss i kö till två adoptionsbyråer
2. Genomföra vårt tredje IVF-försök nu i januari 2012
3. Gå föräldrautbildning för adoption under våren 2012 (vi har redan anmält oss)
4. Utvärdera om vi vill/orkar genomföra ett fjärde IVF-försök
5. Bestämma oss för vart vi ska bo mer permanent och vart J ska jobba efter studierna
6. Påbörja hemutredning för adoption när beslutet ovan är taget och genomfört (typ sommar/höst 2012)
5. Invänta vår treåriga bröllopsdag (juli 2013)
6. Skicka iväg ansökan om adoption till Kenya!
7. Vänta på barnbesked från Kenya
8. Åka till Kenya och bli en familj <3
Längst vägen måste vi också båda gå med i Svenska kyrkan igen (krav för adoption i många länder, bl.a. Kenya) och lösa finansiering av adoption. Skulle jag bli gravid längst vägen kommer vi ändå stå kvar i adoptionskön för att ha möjligheten att adoptera syskon i framtiden.
Tankar om ett barn i Kenya
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så började tankarna om adoption ta form efter missfallet.
Adoption har aldrig varit ett främmande alternativ för varken mig eller J, men fram tills alldeles nyligen har det känts som en backup-plan, i fall vi inte kan få biologiska barn. Nu är det inte längre en "backup" utan ett alternativt, lika bra som något annat.
Efter missfallet började jag tänka mer och mer på hur det skulle vara att "bli med barn" på ett annat sätt än det som innebär att jag har ett växande barn i magen. Och hur skulle vår familj vara med en liten kille eller tjej som födds i en helt annan del av världen?
När jag läste på om adoption och de olika alternativen som finns avseende länder, barn och byråer fastnade jag för ett alternativ. Kenya. Att adoptera från Kenya innebär en process som ser ut ungefär såhär:
1, Vi ställer oss i kön hos en adoptionsbyrå
2, Vi anmäler oss till den obligatoriska föräldrautbildningen och kontaktar kommunen för...
3, att genomgå en "hemutredning" för att visa att vi är lämpliga adoptivföräldrar
4, Därefter skickar vi via adoptionsbyrån in en ansökan till Kenya
5, Och väntar i 3-5 månader
6, Efter barnbesked åker vi ner till Kenya...
7, där vi får vårdnaden om vårt barn och sen stannar i landet (med barnet, som en familj) i 6-10 månader...
8, innan allt juridiskt är klart och vi kan åka hem till Sverige hela familjen
Det är inte alla som har möjlighet att adoptera i Kenya pga av den långa vistelsetiden i landet, men för oss är det ett genomförbart alternativ! Och tänk att få möjligheten att bo tillsammans, jag och J tillsammans med vårt nya barn i det land där han eller hon levt sitt korta liv dittills.
Adoption har aldrig varit ett främmande alternativ för varken mig eller J, men fram tills alldeles nyligen har det känts som en backup-plan, i fall vi inte kan få biologiska barn. Nu är det inte längre en "backup" utan ett alternativt, lika bra som något annat.
Efter missfallet började jag tänka mer och mer på hur det skulle vara att "bli med barn" på ett annat sätt än det som innebär att jag har ett växande barn i magen. Och hur skulle vår familj vara med en liten kille eller tjej som födds i en helt annan del av världen?
När jag läste på om adoption och de olika alternativen som finns avseende länder, barn och byråer fastnade jag för ett alternativ. Kenya. Att adoptera från Kenya innebär en process som ser ut ungefär såhär:
1, Vi ställer oss i kön hos en adoptionsbyrå
2, Vi anmäler oss till den obligatoriska föräldrautbildningen och kontaktar kommunen för...
3, att genomgå en "hemutredning" för att visa att vi är lämpliga adoptivföräldrar
4, Därefter skickar vi via adoptionsbyrån in en ansökan till Kenya
5, Och väntar i 3-5 månader
6, Efter barnbesked åker vi ner till Kenya...
7, där vi får vårdnaden om vårt barn och sen stannar i landet (med barnet, som en familj) i 6-10 månader...
8, innan allt juridiskt är klart och vi kan åka hem till Sverige hela familjen
Det är inte alla som har möjlighet att adoptera i Kenya pga av den långa vistelsetiden i landet, men för oss är det ett genomförbart alternativ! Och tänk att få möjligheten att bo tillsammans, jag och J tillsammans med vårt nya barn i det land där han eller hon levt sitt korta liv dittills.
