IVF ett. Del ett.
I augusti, fem månader efter att remissen gått iväg, var det äntligen dags för vårt första IVF-försök.
På mensens tredje dag började jag spruta Puregon, ett kemiskt framställt hormon som stimulerar tillväxt av ägg i äggstockarna. "Sprutan" var egentligen inte en spruta utan en "penna" med supertunn nål som jag skulle sticka in i magen varje kväll, ungefär som en sån som diabetiker tar.
Min spruträdsla visade sig vara svårare än jag trott att komma över. Trots att jag laddat upp med bedövningsplåster och tröstgodis så grät jag varje gång det var dags att ta sprutan. Under denna första omgång blev det totalt 15 sprutor (Hormonet Puregon och "bromsningssprutan" Orgalutran som ska hindra äggen från att lossa för tidigt). Varje spruta innebar en fruktansvärd kamp inom mig och jag kan ju inte direkt säga att mitt psyke blev stabilare av hormonerna.
Jag fick lämna ett blodprov och göra ett ultraljud under tiden som jag tog sprutorna och efter 10 dagar fick jag besked om att det blivit dags att plocka ut äggen.
Kommentarer
Trackback
