OFRIVILLIGT BARNLÖS

Efter återföringen åkte vi hem och jag fick lägga mig och vila, eftersom att magsmärtorna efter måndagens äggplock envisades med att bara bli värre. På onsdag kväll kunde jag inte längre gå upprätt och hade svårt att förflytta mig alls. Min mage var extremt svullen och uppsvälld och en snabb check på vågen visade att jag gått upp 1,7 kg bara under onsdagen - totalt 2,4 kg sen äggplocket i måndags!

Jag ringde sjukvårdsupplysningen där jag fick order om att åka in till akuten "skyndsamt" och väl på plats fick jag komma in och träffa en sjuksköterska (sjukskötare... vad heter det egentligen när det är en man?) ganska omgående. Han tog blodtryck och jag fick lämna blod- och urinprov.

Därefter fick jag vänta ett par timmar eftersom att läkaren jag skulle träffa var på förlossningen och förlöste ett barn (med tanke på hur min mage såg ut skulle jag kanske kunna ha slunkit in där istället). När han väl dök upp fick jag göra ett ultraljud som visade att mina äggstockar var (mycket) förstorade och att min buk var fylld av vätska.

När han gick för att kontrollera mina prover kom han tillbaka och sa "Ja, det verkar som att det gått vägen iaf, för du är gravid, grattis!". Både jag och J såg helt oförstående på honom fram tills vi kom på att den ägglossningssprutan jag tog i lördags, Ovitrelle, innehåller HCG och ger positivt utslag på graviditetstest i upp till 10 dagar efter att man tagit den. När vi berättade det för läkaren och förtydligade att vi alltså fått tillbaka embryot samma dag och att en graviditet omöjligt skulle kunna synas redan såg han lite skamsen ut, stackarn. 

Efter alla undersökningar fick jag besked om att jag var överstimulerad av hormonerna jag tagit inför IVF-et och blev inlagd med dropp över natten. Jag fick en spruta som jag inte riktigt vet vad den innehöll och blev mätt kring midjan och fick väga mig. Under natten fick jag kissa i en potta om jag ville kissa, eftersom att de ville föra protokoll över allt jag drack och allt som "kom ut". 

På morgonen vaknade jag upp och kände mig superpigg och även om det fortfarande gjorde lite ont så gick det inte att jämföra med hur det varit dagen innan. Jag blev mätt kring midjan igen och det visade sig att jag minskat 8 cm bara under natten! Och gått ner 1,5 kg i vikt. Efter ytterligare ett ultraljud som visade att vätskan var i princip borta och äggstockarna var på väg ner blev jag utskriven och fick åka hem. 

Innan jag lämnade fick jag ett nytt recept och nu ska jag ta blodförtunnande i form av SPRUTOR i 90 DAGAR!!! Jag som trodde att jag äntligen blivit av med sprutorna för gott. 

Jaja, vad gör man inte för att nå målet? Den 21 feb ska jag gå och lämna blodprov och den 22 feb får jag svar från kliniken i Malmö på om jag är gravid eller inte. Väntan är här!

När vi kommit hem igår och bedövningen släppte blev det desto värre dock, tack och lov för panodil!

Idag ringde jag ner till kliniken och fick besked om att 5 ägg blivit befruktade, vilken skillnad från första gången då jag FICK UT fem ägg och inget av dem blev befruktat.

Imorgon åker jag ner till Malmö igen och klockan 14.00 ska återföringen ske, då jag får ett befruktat embryo placerat i livmodern. Därefter påbörjas den jobbiga tiden då det bara är att vänta - kommer det ta sig eller inte?

Menopuren som jag sprutat med hitills och fortsätter med fram tills äggplocket, är till för att få äggen att börja växa i äggstockarna. Orgalutranen, som jag alltså lägger till från och med dag fem, är till för att bromsa upp äggproduktionen så att äggen inte lossar i förtid.

När det sen är dags för äggplock får jag sluta med bägge sprutor en dag innan och då tar jag också Ovitrelle, som är en "ägglossningsspruta" som gör att äggen lossar. Tänk att allt detta är möjligt! Tack vetenskapen!

På måndag är det dags för denna behandlingens första ultraljud, då de ska räkna hur många ägg som börjat växa och hur stora det huunit bli. När tillräckligt många är tillräckligt stora (äggblåsan ska vara över 16 mm har jag för mig) så bokar vi in tid för äggplock. Då är vi halvvägs i processen!

Här är en bild på alla "tillbehör" från vårt förra IVF-försök. Det är först alla sprutor, till vänster. I mitten ser ni en rad med de graviditetstest jag tog varje dag från det att jag fick mitt första svaga plus (ett bildbevis av vad den stressande situationen som "ruvare" kan göra med en i övrigt normal människa). Till höger ser ni alla vitaminer och mediciner jag tar inför och under IVF-försöket. Inte helt illa gjort av mig, som är både spruträdd och har svårt att svälja tabletter i vanliga fall!

Denna gången fick jag Menopur: en spruta som är mycket otäckare än Puregon, men som förbättrar äggkvalitén. Den innehåller hormon som är framställt av djururin, till skillnad från den förra som innehöll kemiskt framställt hormon.

Det var stor skillnad på hormonstimuleringen denna gången. Jag blev inte i närheten av så känslig rent psykiskt som förra gången och jag fick inte samma svåra biverkningar med bröst som kändes som att de skulle sprängas vilken stund som helst och hugg i äggstockarna. 

Vid ett inte alls lika smärtsamt äggplock fick läkaren ut nio ägg och när jag dagen efter satt som på nålar för att vänta på samtalet som förra gången fått mig att tappa fotfästet helt så ringde telefonen - och denna gången fick vi glada nyheter! Två ägg blev befruktade och ett av dem skulle återföras till min livmoder dagen efter. 

Vid återföringen fick vi se på en skärm hur ett litet fyrcelligt embryo "sköts" in i livmodern genom en tunn gummislang. Efter det kontrollerade läkaren att det satt på plats genom ett ultaljud och sen var det bara att åka hem och vänta - två veckor senare skulle jag lämna ett blodprov för att mäta graviditetshormonet HCG.

Under periden du försöker "på egen hand" delas livet upp i tvåveckorsintervaller. När mensen kommer börjar du vänta på ägglossning. Efter ägglossningen väntar du på att mensen (helst inte) ska komma och sen börjar du om från början igen. Och varje månad planerar du för "i fall att". En festinbjudan tre månader bort kan innebära att du börjar fundera på ursäkter till att inte dricka, ett jobbprojekt ett år bort kan verka meningslöst eftersom att du förhoppningsvis är föräldraledig då, osv. Varje ägglossning räknar du, "maj-juni-juli.... JANUARI kommer den lille". Och varje gång mensen kommer slås du ner. Till en början är det besvikelse, ett litet hugg i hjärtat. Efter ett år utvecklas besvikelsen till frustration och efter två år innebär mensen ren och skär sorg. Sorg över att din kropp inte fungerar, sorg över att det inte blir en sommar/Jul/semester med barn detta året heller.

Under perioden du utreds handlar livet om dagar i cykeln du ska lämna blodprov och om väntan på att remissen ska gå iväg. Och sen väntan på att brevbäraren ska komma med kallelsen till läkaren.

Sen kommer IVF-perioden i ditt liv. Då lever du efter ett nedskrivet schema i en plastmapp från kliniken. Först kommer mensen och du börjar spruta: väntan på att äggen ska bli "klara". Därefter äggplock och väntan på besked om äggen befruktas. Sen återföring och nu börjar den värsta väntan av dem alla: "Ruvartiden". Denna tid innebär att du går runt och bär på ett befruktat embryo och inte kan göra något annat än att bara vänta på att tiden går. Sen kommer testdagen och är resultatet negativt inleds en ny väntan: Väntan på nästa försök. 

Efter ett misslyckat IVF-försök ska du helst få en mens "emellan" innan du kan köra på med nästa försök. Det innebär fyraveckorsintervaller: Misslyckat försök-fyra veckor-mens-fyra veckor-Nytt försök. 

Samtidigt som all denna väntan sker, så pågår livet. Vi måste fortsätta prestera på jobbet, hålla städat hemma och se till att det finns rena kläder att ta på oss, det är bra om vi äter och helst ska vi ta oss tid att vårda vårt förhållande. Om inte annat så innebär ofrivillig barnlöshet att vi blir rustade inför småbarnsåren - för bättre skola i tålamod finns nog inte.

När klockan var tio satt jag sen flera timmar på helspänn, med blicken stirrandes på telefonen som aldrig ville ringa. Klockan blev kvart över tio, halv elva, elva, kvart över elva.

Jag började misstänka att något var fel. Varför skulle de dröja med resultatet om det inte var något fel? När klockan var tjugo i tolv ringde äntligen telefonen! Jag svarade med darrande röst och inom mig åkte alla känslor bergochdalbana, jag slets mellan hopp och förtvivlan och under tiden läkaren presenterade sig och berättade varifrån hon ringde hann jag tänka: "Men för i helvete, SÄG det bara!". Och mer hann jag inte tänka, för plötsligt hör jag en urskuldrande ton i rösten som sa: "....bla,bla,bla...tyvärr...bara tre ägg som....bla,bla,bla...men inget befruktades...bla,bla,bla...till nästa gång ska vi försöka...."

Inget av mina fem ägg blev befruktade. Tre var av så låg kvalitet att de fick slängas, och de två som höll måttet vägrade att "släppa in" J´s spermier. Mina ägg är otrevliga ägg, tydligen. Sådana där falska jäklar som låtsas som att de vill samarbeta, men sen beslutar sig för att jävlas i sista sekund.

Luften gick ur mig. Inte bara luften, ALLT gick ur mig. Livsglädjen, viljan att fortsätta försöka, viljan att umgås med människor och lusten att prata med läkare. På något outgrundligt sätt lyckades jag ändå fortsätta att gå upp på morgonen, äta mat och gå till jobbet efter ett par dagars sängliggande. 

Efter en vecka hade jag lyckats uppbåda tillräckligt mycket glöd för att orka planera in ett nytt försök. Nu väntade två månader av väntan. Igen.

Jag vägdes in (+15 kg sen bröllopet ett och ett halvt år tidigare, det kostar en del skräpmat och orkelösa kvällar i soffan att befinna sig i barnlöshetskarusellen) och fick en nål i armen. Efter två lugnande tabletter kände jag mig härligt avslappnad och lät mig ledas in i operationssalen där en gynstol var placerad intill två stora skärmar där vi skulle kunna följa processen. J satt vid min sida och höll mig i handen genom hela ingreppet. Även han fick trendigt gröna kirurgkläder (med mattantspappersmössa, ni vet) att bära.

Läkaren gav mig lokalbedövning (i livmodern?) och plockade sen fram sin sinnessjukt långa nål som var kopplad till en tunn slang. Efter att jag fått en påfyllning av morfin i armen, tog hon sen ovan nämnda nål och började sticka hål på mina äggstockar och sög ut ägg efter ägg. Jag kan inte med ord beskriva smärtan jag upplevde, men låt oss säga att det tog ganska många dagar innan jag kunde gå helt obehindrat igen. Totalt fem ägg plockades ut och efter ett par timmars vila på sjukhuset fick jag och J packa ihop och lämna äggen i läkarnas händer.

Nu var det bara att vänta och se hur många som skulle bli befruktade!

På mensens tredje dag började jag spruta Puregon, ett kemiskt framställt hormon som stimulerar tillväxt av ägg i äggstockarna. "Sprutan" var egentligen inte en spruta utan en "penna" med supertunn nål som jag skulle sticka in i magen varje kväll, ungefär som en sån som diabetiker tar.

Min spruträdsla visade sig vara svårare än jag trott att komma över. Trots att jag laddat upp med bedövningsplåster och tröstgodis så grät jag varje gång det var dags att ta sprutan. Under denna första omgång blev det totalt 15 sprutor (Hormonet Puregon och "bromsningssprutan" Orgalutran som ska hindra äggen från att lossa för tidigt). Varje spruta innebar en fruktansvärd kamp inom mig och jag kan ju inte direkt säga att mitt psyke blev stabilare av hormonerna.

Jag fick lämna ett blodprov och göra ett ultraljud under tiden som jag tog sprutorna och efter 10 dagar fick jag besked om att det blivit dags att plocka ut äggen.

De månader som gick var otroligt påfrestande. Jag slets mellan hopp och förtvivlan, längtade efter att få komma igång men bävade inför sprutorna då jag var otroligt spruträdd (ytterligare en rädsla som jag tvingats komma över längst vägen). Det var också under denna period som det sakta började sjunka in att vi inte skulle kunna få barn på naturlig väg. Även om vi vetat det länge, så blev liksom väntan på IVF ett påtagligt "bevis" för att min kropp inte ville producera ett barn som den blev tillsagd att göra.

Efter tre månader blev vi äntligen kallade till Malmö! Tiden vi fått innebar att vi var tvungen att avboka en konferens, boka om en flygresa och ställa in ett möte - men vad gjorde väl det? Jag har aldrig sett fram så mycket emot ett läkarbesök.

Jag tog emot broschyren glatt och trampade ovetandes ut från sjukhuset. Provrörsbefruktning, det hade jag ju hört talas om någon gång. Fast, vad INNEBÄR det egentligen? Plötsligt såg jag små foster, ihopkurade i rader av provrör på ett labratorium framför mig. Men HERREGUD! Det här kunde jag ju bara inte genomföra!

Väl hemma läste jag igenom den där lilla broschyren från början till slut ett par-tre gånger för att verkligen förstår vad det var som skulle hända. I korta drag ser processen ut såhär (med min metod, en del får köra "långa" metoden och då ska kroppen "nedregleras" och sättas i "fejkat klimakterie" innan det går att sätta igång):

Steg 1: På mensens andra dag får du börja ta sprutor med hormon i, varje dag. Hormonet ska få äggstockarna att börja producera massor med ägg. 

Steg 2: Efter fem-sex dagar får du åka till sjukhuset och göra ett vaginalt ultraljud för att se hur många ägg kroppen har börjat producera och hur stora äggblåsorna som äggen ligger i blivit. 

Steg 3: Beroende på hur ultraljudet i steg 2 såg ut, får man göra ett eller två ultraljud till (eller inget, om äggen är "klara")

Steg 4: När äggen är "klara" får du en exakt tidpunkt och dag för när du ska ta en "ägglossningsspruta". 

Steg 5: Två dagar senare är du och mannen på sjukhuset och mannen får gå in i ett sterilt sjukhusrum där det finns en liten tv som visar porr från 80-talet. Där inne ska han dejta en plastmugg, gärna så fort som möjligt eftersom att en sjuksköterska väntar. 

Steg 6: Exakt 36 timmar efter ägglossningssprutan ska du vara i en operationssal på sjukhuset. Du får morfin och lokalbedövning (och det kan behövas!) innan läkaren med en typ halvmeter lång nål sticker hål på dina äggstockar och "suger ut" äggen, ett efter ett.

Steg 7: Du får vila efter ingreppet och sen åka hem. Under tiden sammanför de äggen med spermier i olika kärl (provrör, antar jag).

Steg 8: Dagen efter talar du i telefon med kliniken och får besked om något eller några ägg blivit befruktade 

Steg 9: OM något ägg är befruktat får du åka in efter ytterligare någon dag, 2-5 dagar efter att äggen plockats ut, och hoppa upp i en gynstol (den är du kompis med vid detta laget) för att "få tillbaka" ett ägg som nu är befruktat med mannens spermier. 

Steg 10: Nu är du gravid tills motsatsen bevisats! I 12 dagar (varierar otroligt mycket från klinik till klinik) får du ta progresteron som innehåller något slags hormon som gör klimatet i livmodern "gynnsamt". 

Steg 11: Testdagen. Genom att lämna ett blodprov får du veta om graviteten "tagit sig" eller inte. Blodprovet ska visa över 50 HCG (graviditetshormon) för att vara positivt, och får du över det: Grattis, du är gravid! Visar blodprovet under 2 HCG är provet negativt: Du lyckades inte denna gången, var god försök igen.

Alltså inga ihopkrupna foster i provrör, men ganska avancerat ändå! Efter att ha läst den där lilla broschyren ungefär en miljon gånger så kände jag mig redo: Nu kan kallelsen till sjukhuset komma!