Räkan blev en Lilly
"Räkan" heter numera Lilly och är en fyra månaders alldeles perfekt bebis.
Här kan ni läsa mer om vår vardag som icke barnlösa! Lycka till alla ni som fortfarande kämpar <3
Längesedan
Nu var det ett tag sen jag skrev i den här bloggen, igen.
Jag gav adressen till en bekant som var nyfiken på vår resa och då påmindes jag om att skriva!
Jag är nu i vecka 19 och allt flyter på mer eller mindre utan komplikationer. Igår gjorde vi rutinultraljudet och där fick vi se en pigg och kry liten krabat som vinkade till oss <3
MEN, lilla räkan är för liten. De ville flytta fram oss åtta dagar, trots av vi ju vet på minuten hur långt gångna vi är. Om två veckor ska vi få komma tillbaka och göra ett nytt ultraljud, bara för att försäkra oss om att den växer som den ska. Gör den det handlar det bara om att den är liten och inget är direkt fel. Har den inte vuxit som den ska kan det vara något fel.
Läkaren verkade inte alls bekymrad, men både jag och J blev förstås väldigt oroliga. Vi var inställda på att allt skulle vara tipp topp och kanske till och med att de skulle meddela att det var det friskaste och finaste foster de någonsin sett.
Nu håller vi tummarna för att allt ser bra ut då vi gör nästa ultraljud i mitten av juni. Tills dess ska jag fortsätta njuta av att vara gravid (trots krämpor och trötthet är det ju trots allt underbart)!
Jag gav adressen till en bekant som var nyfiken på vår resa och då påmindes jag om att skriva!
Jag är nu i vecka 19 och allt flyter på mer eller mindre utan komplikationer. Igår gjorde vi rutinultraljudet och där fick vi se en pigg och kry liten krabat som vinkade till oss <3
MEN, lilla räkan är för liten. De ville flytta fram oss åtta dagar, trots av vi ju vet på minuten hur långt gångna vi är. Om två veckor ska vi få komma tillbaka och göra ett nytt ultraljud, bara för att försäkra oss om att den växer som den ska. Gör den det handlar det bara om att den är liten och inget är direkt fel. Har den inte vuxit som den ska kan det vara något fel.
Läkaren verkade inte alls bekymrad, men både jag och J blev förstås väldigt oroliga. Vi var inställda på att allt skulle vara tipp topp och kanske till och med att de skulle meddela att det var det friskaste och finaste foster de någonsin sett.
Nu håller vi tummarna för att allt ser bra ut då vi gör nästa ultraljud i mitten av juni. Tills dess ska jag fortsätta njuta av att vara gravid (trots krämpor och trötthet är det ju trots allt underbart)!
Vecka 11.
Idag har jag gått in i vecka 11, vilket innebär att det bara är denna och nästa vecka kvar innan vi kan "andas ut". Efter vecka 12 minskar ju missfallsrisken drastiskt, så det känns lite som en magisk gräns att gå över på något sätt.
Jag mår fortfarande lika illa och är trött. Skulle jag få bestämma själv skulle jag inte göra mycket mer än att sova, med undantag från de tre,fyra gånger om dagen som jag får springa på toaletten för att spy. Tyvärr innehåller ju verkligheten en rad måsten som liksom inte går att ignorera, som jobbet t.ex.
Det är fortfarande ingen som vet om graviditeten på jobbet, men jag börjar överväga att berätta för min chef snart. Han har tittat lite fundersamt på mig och kom in för att "höra hur det är" för några dagar sen. Och för att vara min arbetsplats så var det ovanligt.
Min mage växer. Trots att bebisen fortfarande är liten, 6 cm ungefär, så tar livmodern plats och trycker bort tarmar och annat från sin vanliga plats. Jag har inte kunnat knäppa mina byxor den sista veckan, men lyckas ännu dölja det genom större skjortor etc. Det är nog bara en tidsfråga.
Och den 16 april ska jag göra ytterligare ett ultraljud. Jag bokade ett privat när jag kände att jag helt enkelt inte skulle klara av att vänta tills vecka 18 då rutin-ultraljudet är. Förhoppningsvis ser allt bra ut den 16:e och då kommer vi att berätta för släkt och vänner - då är vi i vecka 13.
Ja, det var lite uppdatering om läget. Hoppas det går bra för er alla där ute som fortfarande kämpar med IVF-er eller hemutredningar - jag finns mer er i tankarna!
Jag mår fortfarande lika illa och är trött. Skulle jag få bestämma själv skulle jag inte göra mycket mer än att sova, med undantag från de tre,fyra gånger om dagen som jag får springa på toaletten för att spy. Tyvärr innehåller ju verkligheten en rad måsten som liksom inte går att ignorera, som jobbet t.ex.
Det är fortfarande ingen som vet om graviditeten på jobbet, men jag börjar överväga att berätta för min chef snart. Han har tittat lite fundersamt på mig och kom in för att "höra hur det är" för några dagar sen. Och för att vara min arbetsplats så var det ovanligt.
Min mage växer. Trots att bebisen fortfarande är liten, 6 cm ungefär, så tar livmodern plats och trycker bort tarmar och annat från sin vanliga plats. Jag har inte kunnat knäppa mina byxor den sista veckan, men lyckas ännu dölja det genom större skjortor etc. Det är nog bara en tidsfråga.
Och den 16 april ska jag göra ytterligare ett ultraljud. Jag bokade ett privat när jag kände att jag helt enkelt inte skulle klara av att vänta tills vecka 18 då rutin-ultraljudet är. Förhoppningsvis ser allt bra ut den 16:e och då kommer vi att berätta för släkt och vänner - då är vi i vecka 13.
Ja, det var lite uppdatering om läget. Hoppas det går bra för er alla där ute som fortfarande kämpar med IVF-er eller hemutredningar - jag finns mer er i tankarna!
Ett litet hjärta som slår
I onsdags var vi i Malmö igen för att göra vårt första vul som gravida. Jag var riktigt nervös innan, J var betydligt lugnare. Han menar att "det är ju liksom ingen tvekan om att du fortfarande är gravid" och med det syftar han nog på allt mitt illamående, mina lite väl kraftiga humörsvängningar...hrm.. och spända bröst.
Hur som helst. När jag väl satt i stolen blev jag lugn, nu låg liksom vårt öde i läkarens händer på något sätt. Inom några sekunder dök en bild av min livmoder upp på bilden, och i den - en liten räka med tickande hjärta!
På måndag går jag in i vecka 9 och efter att ha sett hjärtat ticka och dessutom fått räkan på kort så har jag bestämt mig för att sluta oroa mig och försöka njuta av graviditeten. Jag kan ju inte ändå inte förhindra att något händer genom att oroa mig. Nu är jag bara lycklig (okey, och liiite orolig)!
Hur som helst. När jag väl satt i stolen blev jag lugn, nu låg liksom vårt öde i läkarens händer på något sätt. Inom några sekunder dök en bild av min livmoder upp på bilden, och i den - en liten räka med tickande hjärta!
På måndag går jag in i vecka 9 och efter att ha sett hjärtat ticka och dessutom fått räkan på kort så har jag bestämt mig för att sluta oroa mig och försöka njuta av graviditeten. Jag kan ju inte ändå inte förhindra att något händer genom att oroa mig. Nu är jag bara lycklig (okey, och liiite orolig)!
En helt ny typ av oro och rädsla, och en och annan spya.
Nu har det gått ett tag sen jag skrev sist. Temat på bloggen passar inte för tillfället, om allt går som det ska kommer jag ju inte att vara ofrivilligt barnlös särskilt länge till.
Nu är jag i vecka 7 och dagarna präglas av illamående, trötthet och ont i svanskotan. I morse på väg till jobbet fick jag svänga in på en rastplats och kasta mig ut jämte en förvånad lastbilschaufför för att spy i buskarna. Och på kvällarna missar jag mina favoritprogram på tv igen och igen efter att ha somnat vid åttasnåret. Men jag klagar inte, tvärtom. För varje spya (ursäkta) så blir jag lite lugnare. Symptom betyder att det är på riktigt, försöker jag intala mig själv.
Nästa vecka ska vi äntligen på det första ultraljudet och allt jag tänker på är att hjärtat.måste.slå. Det finns inget som tyder på att något skulle vara fel, men med tidigare missfall och misslyckanden i bagaget är jag så jäkla rädd helt enkelt. Varken jag eller J tror riktigt på att det faktiskt kan vara sant och att det kan gå bra. För det kan ju faktiskt gå bra! Om sju månader kan jag ligga och skrika på förlossningen, rent teoretiskt.
Jag återkommer efter VUL i nästa vecka!
Ja, just det...
Jag är gravid!!!
Inlägget jag inte trodde att jag skulle skriva
Som ofrivilligt barnlös tvingas man ofta gratulera andra som blivit gravida. Nyfunna vänner på olika forum på internet, kollegor på jobbet och vänner från det verkliga livet. Även om man blir glad för deras skull, så finns det alltid ett sting av avundsjuka, ett sting av sorgsenhet för sin egen skull.
För några veckor sen berättade en kollega till mig att hon väntar barn. Vi jobbar inte på samma avdelning och pratar väldigt sällan och då väldigt ytligt, så den normala reaktionen borde vara "Åh, vad roligt! Grattis" och sen skulle det vara bra med det. Men för att inte verka bitter (varför jag nu skulle göra det, hon vet ju inte vad som pågår inne i mig och att vi försöker få barn) så reagerade jag på nyheterna genom att kasta mig runt halsen på henne, säga grattis genom ett halvhysteriskt skratt och sen snabbt gå därifrån. Jag vill nog inte veta vad hon tänkte då!
Hur som helst. Nu till nyheterna, nu är det jag som behöver tvinga andra ofrivilligt barnlösa vänner att reagera, för här kommer det:
JAG ÄR GRAVID!!!
Jag ska ju testa på tisdag, med blodprov, men jag kunde inte hålla mig och igår tog jag ett vanligt gravtest här hemma. Som visade positivt. Och sen ett digitalt idag, för att verkligen få det svart på vitt. Och ja, ni ser båda test på bilden nedan.
Nu är det bara åtta månader av oro kvar. Åh gode gud, låt den lilla räkan få stanna så länge!
För några veckor sen berättade en kollega till mig att hon väntar barn. Vi jobbar inte på samma avdelning och pratar väldigt sällan och då väldigt ytligt, så den normala reaktionen borde vara "Åh, vad roligt! Grattis" och sen skulle det vara bra med det. Men för att inte verka bitter (varför jag nu skulle göra det, hon vet ju inte vad som pågår inne i mig och att vi försöker få barn) så reagerade jag på nyheterna genom att kasta mig runt halsen på henne, säga grattis genom ett halvhysteriskt skratt och sen snabbt gå därifrån. Jag vill nog inte veta vad hon tänkte då!
Hur som helst. Nu till nyheterna, nu är det jag som behöver tvinga andra ofrivilligt barnlösa vänner att reagera, för här kommer det:
JAG ÄR GRAVID!!!
Jag ska ju testa på tisdag, med blodprov, men jag kunde inte hålla mig och igår tog jag ett vanligt gravtest här hemma. Som visade positivt. Och sen ett digitalt idag, för att verkligen få det svart på vitt. Och ja, ni ser båda test på bilden nedan.
Nu är det bara åtta månader av oro kvar. Åh gode gud, låt den lilla räkan få stanna så länge!
Jag har fått en blog award
Infertilitetsspelet
Denna spelplan har jag lånat från enfamilj.blogg.se och jag tycker att det illustrerar karusellen som vi ofrivilligt barnlösa befinner oss i under ett antal år (många år, i de flesta fall). Vill ni spela behöver ni en krona och en tärning! Tack ekke <3
IVF tre - nu är vi där.
Igår kväll tog jag första hormonsprutan och i och med det är vi nu igång inför IVF n:o 3. Både jag och J tvekade igår, skulle vi verkligen göra det? Vi inledde föräldrautbildningen inför adoptionen i måndags och bara efter första passet så kände vi båda att det var så RÄTT. Ända fram tills minuter innan jag stack in sprutan i magen igår kväll utbytte vi tankar och känslor kring situationen.
Till slut valde vi att ändå genomföra detta sista IVF-försöket. Vi resonerade som så att det är värt ett sista försök, om det lyckas så blir vi ju jätteglada! Och om det misslyckas... ja, då kan vi iaf trösta oss med att det var absolut sista gången vi utsatte oss för det. Och sen glädjas åt att vi startat resan för att få ett barn från Kenya!
Till slut valde vi att ändå genomföra detta sista IVF-försöket. Vi resonerade som så att det är värt ett sista försök, om det lyckas så blir vi ju jätteglada! Och om det misslyckas... ja, då kan vi iaf trösta oss med att det var absolut sista gången vi utsatte oss för det. Och sen glädjas åt att vi startat resan för att få ett barn från Kenya!
Omgivningen och hemlighetsmakeri
Under de första två åren som vi försökte få barn berättade varken jag eller J om våra planer för vänner och familj. En av anledningarna är att vi är ganska privata, men också att det inte skulle kännas bra om folk undrade om det "tagit sig" ännu och gått runt och väntat på att få höra något.
Då vi var igång med utredningen började jag nämna det för de allra närmsta vännerna och då vi fick remiss och tid för IVF så fick även de närmsta i familjen veta. Trots att några få vet så innebär processen ändå en hel del smusslande. Hemlighetsmakeri på jobbet, för bekanta och i en del andra sammanhang.
Jag läste i en annan blogg av en tjej som är i nästan exakt samma situation som oss att de bestämt sig att berätta för omgivningen antingen a) då de var i vecka 12 om deras sista IVF lyckades eller b) då det sista IVF-et misslyckats och de börjat fokusera helhjärtat på adoption.
Jag och J bestämde oss för att vi kommer att göra likadant. Det innebär för vår del att någon gång mellan slutet av februari och slutet av april kommer vi att kunna uttala orden "Vi väntar barn" för omgivningen. Hur lång väntan på barnet blir därefter kommer såklart att variera beroende på vilken typ av barnväntan det blir, antingen ett biologiskt i november 2012 eller ett adopterat i slutet av 2013/början av 2014.
Då vi var igång med utredningen började jag nämna det för de allra närmsta vännerna och då vi fick remiss och tid för IVF så fick även de närmsta i familjen veta. Trots att några få vet så innebär processen ändå en hel del smusslande. Hemlighetsmakeri på jobbet, för bekanta och i en del andra sammanhang.
Jag läste i en annan blogg av en tjej som är i nästan exakt samma situation som oss att de bestämt sig att berätta för omgivningen antingen a) då de var i vecka 12 om deras sista IVF lyckades eller b) då det sista IVF-et misslyckats och de börjat fokusera helhjärtat på adoption.
Jag och J bestämde oss för att vi kommer att göra likadant. Det innebär för vår del att någon gång mellan slutet av februari och slutet av april kommer vi att kunna uttala orden "Vi väntar barn" för omgivningen. Hur lång väntan på barnet blir därefter kommer såklart att variera beroende på vilken typ av barnväntan det blir, antingen ett biologiskt i november 2012 eller ett adopterat i slutet av 2013/början av 2014.
2011 blev inte vårt år heller.
Ännu en blogg om barnlöshet. Ännu en trött tjej som sitter och skriver, gömd bakom sin anonymitet, om livet som pågår trots att det står stilla. Om året som inte blev vårt år denna gången heller.
Jag skriver detta inlägg som ett presentationsinlägg i denna nyskapade blogg. Jag kommer att fylla på med mer detaljerade berättelser om vår resa hitills och under tiden då den fortsätter, men jag vill redan nu reservera mig för att ni kanske inte kommer att få en chans att lära känna den ”vanliga” jag. Och jag vill redan nu ge er ett heads up så att ni ska veta vad det är som gör att jag ibland försvinner och inte uppdaterar på ett tag. För jag kommer inte att uppdatera så frekvent som jag kanske borde.
Vi står väl inte varandra så nära, ni och jag, att det egentligen är korrekt enligt gängse normer för mig att öppna mig så mycket för er som jag tänker göra i bloggen. Men å andra sidan, det finns ju inga regler. Och jag känner att jag vill.
Vi står väl inte varandra så nära, ni och jag, att det egentligen är korrekt enligt gängse normer för mig att öppna mig så mycket för er som jag tänker göra i bloggen. Men å andra sidan, det finns ju inga regler. Och jag känner att jag vill.
Hur som helst. För ungefär två månader sen påbörjade jag och J vårt andra IVF-försök (provrörsbefruktning, betyder det på vanligt språk) och under två veckor satte jag 16 sprutor i mig själv. Sen åkte jag till Malmö där en kirurg med en halvmeters lång nål sög ut ut ett gäng ägg från mina äggstockar (ni tjejer kan säkert föreställa er smärtan, trots morfin. Killarna kan ju föreställa er J´s möte med plastburken i ett litet sjukhusrum med porr från 80-talet). Ett enda ägg överlevde och två dagar senare fick jag tillbaka det befruktat. Nu låg det i min livmoder (återigen, sorry för detaljerna – så bra känner vi ju kanske inte varandra än) och under två veckor fick jag ”bara vänta och se”, det kan inte jämföras med något annat är psykisk terror.
När de närmast olidliga 14 dagarna passerat satt jag äntligen med ett positivt graviditetstest i min hand för första gången. Men lyckan var inte total, då min HCG-nivå var för låg (HCG är det hormon man mäter för att se "hur mycket gravid" man är) enligt blodprovet. Efter två års kämpande, efter otaliga månader med ägglossningstest, schemalagt sex och 24 besvikelser då mensen varje gång dök upp, efter månader av väntan för att få komma framåt i IVF-kön så var ett positivt graviditetstest ändå positivt! Jag unnade mig att bli GLAD. Trots att läkarna bad mig att ha is i magen och inte ropa hej för tidigt.
Dagen efter det positiva testet borde jag ha vaknat med ett leende på läpparna, det borde ha varit en av de bästa dagarna i mitt liv. Så blev det tyvärr inte. Istället vaknade jag med buksmärtor och en obeskrivligt stark känsla av att något var fruktansvärt fel. Det var det också. Missfall. Här besparar jag er detaljerna, vi kanske tar det en annan gång.
Det är svårt att förstå om man inte själv haft en stark barnlängtan, i alla fall hade nog jag haft svårt att förstå det innan. Men jag lovar er, på två år hinner en längtan växa sig ganska intensiv, och under de två veckor jag bar det befruktade ägget hann jag börja älska den där klumpen i magen – även om jag inte ens visste om den verkligen levde där inne. De timmarna av total lycka jag fick uppleva efter ett positivt graviditetstest var så starkt att jag nu förstår vad folk menar när de säger att ”barn är meningen med livet” (vilket för övrigt är ett rent hån mot dem som inte kan få dem). Jag menar inte att låta flummig och frälsa er alla, jag vill bara försöka förklara hur stark en barnlängtan verkligen kan vara.
Som de kloka personer ni säkert är sitter ni väl och väntar på en lösning, en slutsats eller i alla fall en mening med denna blogg och detta första inlägg. Kanske en käck slutknorr för att hålla ert intresse uppe till nästa inlägg. Jag måste göra er besvikna. Jag vill inte komma någonstans alls. Eller jo, jag vill berätta min berättelse, och försöka förklara varför jag nu är som jag är. Kanske hjälper jag till att belysa problemen kring ofrivillig barnlöshet - när ni läser vad jag skriver i denna blogg kanske ni har större förståelse för någon annan som går igenom samma sak i framtiden.
Jag hoppas att ni i denna blogg ska kunna se igenom den bitterhet som vi ofrivilligt barnlösa stundtals utstrålar och få lära den riktiga jag. För jag är en kul prick, faktiskt.
