2011 blev inte vårt år heller.
Ännu en blogg om barnlöshet. Ännu en trött tjej som sitter och skriver, gömd bakom sin anonymitet, om livet som pågår trots att det står stilla. Om året som inte blev vårt år denna gången heller.
Jag skriver detta inlägg som ett presentationsinlägg i denna nyskapade blogg. Jag kommer att fylla på med mer detaljerade berättelser om vår resa hitills och under tiden då den fortsätter, men jag vill redan nu reservera mig för att ni kanske inte kommer att få en chans att lära känna den ”vanliga” jag. Och jag vill redan nu ge er ett heads up så att ni ska veta vad det är som gör att jag ibland försvinner och inte uppdaterar på ett tag. För jag kommer inte att uppdatera så frekvent som jag kanske borde.
Vi står väl inte varandra så nära, ni och jag, att det egentligen är korrekt enligt gängse normer för mig att öppna mig så mycket för er som jag tänker göra i bloggen. Men å andra sidan, det finns ju inga regler. Och jag känner att jag vill.
Vi står väl inte varandra så nära, ni och jag, att det egentligen är korrekt enligt gängse normer för mig att öppna mig så mycket för er som jag tänker göra i bloggen. Men å andra sidan, det finns ju inga regler. Och jag känner att jag vill.
Hur som helst. För ungefär två månader sen påbörjade jag och J vårt andra IVF-försök (provrörsbefruktning, betyder det på vanligt språk) och under två veckor satte jag 16 sprutor i mig själv. Sen åkte jag till Malmö där en kirurg med en halvmeters lång nål sög ut ut ett gäng ägg från mina äggstockar (ni tjejer kan säkert föreställa er smärtan, trots morfin. Killarna kan ju föreställa er J´s möte med plastburken i ett litet sjukhusrum med porr från 80-talet). Ett enda ägg överlevde och två dagar senare fick jag tillbaka det befruktat. Nu låg det i min livmoder (återigen, sorry för detaljerna – så bra känner vi ju kanske inte varandra än) och under två veckor fick jag ”bara vänta och se”, det kan inte jämföras med något annat är psykisk terror.
När de närmast olidliga 14 dagarna passerat satt jag äntligen med ett positivt graviditetstest i min hand för första gången. Men lyckan var inte total, då min HCG-nivå var för låg (HCG är det hormon man mäter för att se "hur mycket gravid" man är) enligt blodprovet. Efter två års kämpande, efter otaliga månader med ägglossningstest, schemalagt sex och 24 besvikelser då mensen varje gång dök upp, efter månader av väntan för att få komma framåt i IVF-kön så var ett positivt graviditetstest ändå positivt! Jag unnade mig att bli GLAD. Trots att läkarna bad mig att ha is i magen och inte ropa hej för tidigt.
Dagen efter det positiva testet borde jag ha vaknat med ett leende på läpparna, det borde ha varit en av de bästa dagarna i mitt liv. Så blev det tyvärr inte. Istället vaknade jag med buksmärtor och en obeskrivligt stark känsla av att något var fruktansvärt fel. Det var det också. Missfall. Här besparar jag er detaljerna, vi kanske tar det en annan gång.
Det är svårt att förstå om man inte själv haft en stark barnlängtan, i alla fall hade nog jag haft svårt att förstå det innan. Men jag lovar er, på två år hinner en längtan växa sig ganska intensiv, och under de två veckor jag bar det befruktade ägget hann jag börja älska den där klumpen i magen – även om jag inte ens visste om den verkligen levde där inne. De timmarna av total lycka jag fick uppleva efter ett positivt graviditetstest var så starkt att jag nu förstår vad folk menar när de säger att ”barn är meningen med livet” (vilket för övrigt är ett rent hån mot dem som inte kan få dem). Jag menar inte att låta flummig och frälsa er alla, jag vill bara försöka förklara hur stark en barnlängtan verkligen kan vara.
Som de kloka personer ni säkert är sitter ni väl och väntar på en lösning, en slutsats eller i alla fall en mening med denna blogg och detta första inlägg. Kanske en käck slutknorr för att hålla ert intresse uppe till nästa inlägg. Jag måste göra er besvikna. Jag vill inte komma någonstans alls. Eller jo, jag vill berätta min berättelse, och försöka förklara varför jag nu är som jag är. Kanske hjälper jag till att belysa problemen kring ofrivillig barnlöshet - när ni läser vad jag skriver i denna blogg kanske ni har större förståelse för någon annan som går igenom samma sak i framtiden.
Jag hoppas att ni i denna blogg ska kunna se igenom den bitterhet som vi ofrivilligt barnlösa stundtals utstrålar och få lära den riktiga jag. För jag är en kul prick, faktiskt.
Kommentarer
Postat av: Heléne
Gissningsvis är de flesta av oss rätt roliga och kul att ha och göra med, men visst kan ofrivillig barnlöshet få även den mest balanserade att bli riktigt ordentligt tvärbitter. Det anser jag att man måste få bli. Så länge det inte går till överdrift, alltså.
Än så länge har jag både gråtit, lett igenkännande och skrattat gott av att läsa det du skrivit. Jag kommer tillbaka. :-)
Postat av: Ofrivilligt barnlös
Ja, du har rätt! Visst måste vi tillåta oss lite bitterhet då och då =)
Postat av: Linda
Så kul att du skriver om det! Jag har också blogg, men där skriver jag ingenting om sånt här. Det var kul att ses! :)
Kram
Postat av: Ofrivilligt barnlös
Ja, jag började för några dagar sen för att ha någonstans att ventilera alla tankar!
Det var jättekul att ses, det får vi göra igen (och då får vi se din mage växa!)!
Trackback
