"Blir det så blir det"
Jag och J träffades hösten 2008 och blev ganska omedelbart störtkära. Redan i februari 2009 beslöt vi oss att skippa skydd och se vad som hände. "Blir det så blir det" sa vi båda glatt och var sådär skönt avslappnade till hela grejen. Fem år tidigare hade jag tvingats ta ut min hormonspiral som "satt fel" och en barnmorska förklarade då lite kort att den ena äggledaren eventuellt hade skadats. Som tjugoåring kändes inte det som ett direkt problem, och ska jag vara helt ärligt så förstod jag nog inte riktigt vad det betydde heller.
Nåväl, där i februari för snart tre år sen bestämde vi oss för att köra oskyddat och även om jag försökte ge sken av att det inte var så noga och att vi inte på något sätt försökte så skrek hela jag efter ett barn inombords. Min barnlängtan kom redan när jag var tjugotvå någonting och vickade på ett dagis. Och sen har den liksom inte försvunnit sen dess.
Om J hade vetat hur väl jag planerade in ägglossningarna redan då, när vi egentligen bara lite avslappnat "nöjesknullade" hade han nog fått kalla fötter och artigt men bestämt (för det är sån han är) tackat för sig.
Om J hade vetat hur väl jag planerade in ägglossningarna redan då, när vi egentligen bara lite avslappnat "nöjesknullade" hade han nog fått kalla fötter och artigt men bestämt (för det är sån han är) tackat för sig.
Det dröjde dock ganska länge innan vi tog steget och uttalade att vi "försökte på allvar" och därmed blev testlagrets bästa kunder genom att beställa hem kilovis med ägglossningstest.
