En tid i mörker
Efter att vi fått konstaterat att det vi varit med om var ett säkert missfall var jag trött. Inte ledsen, inte arg - bara trött och orkeslös.
I samma veva tvingades jag ge upp min livs stora passion, ridningen, pga allergi. Och som om det inte var nog - bara dagar efter att jag tagit farväl från hästen slutade ett veterinärbesök med hunden i att jag tog beslutet att avliva vår fyrbenta bästa vän. Mitt hjärta slets i bitar, köttslamsor av hopp och glädje slängdes bort och ersattes i stället med stora mörka, infekterade sår.
Under ett par veckor gick jag in i mig själv fullständigt. Jag ringde inte tillbaka till vänner och familj när de ringt, la mig och sov så fort jag fick möjlighet och orkade knappt prata med J här hemma heller. Allt kändes hopplöst och bara tanken på att utsätta mig själv för ett IVF-försök till gjorde mig skräckslagen.
Mina tankar började vandra åt adoptionshållet och alternativet som tidigare känts som ett "andrahandsalternativ" började plötsligt kännas mer och mer "helrätt".
Och kroppen är fantastisk. Efter tre veckor från den hemska veckan med konstaterat missfall och förlorad hund och häst kändes livet värt att leva igen. Jag var nere och slog i botten en kort, kort stund, men tack vare min viljestyrka och tack vare J som var/är ett fantastiskt stöd lyckades jag ta mig upp igen.
Förra helgen var vi iväg på en Spa-helg och när jag kom innanför dörren igen och gick runt och tände upp julbelysningen i lägenheten denna andra advent så kände jag hopp igen. Kanske blir detta sista julen vi firar som barnlösa?
I samma veva tvingades jag ge upp min livs stora passion, ridningen, pga allergi. Och som om det inte var nog - bara dagar efter att jag tagit farväl från hästen slutade ett veterinärbesök med hunden i att jag tog beslutet att avliva vår fyrbenta bästa vän. Mitt hjärta slets i bitar, köttslamsor av hopp och glädje slängdes bort och ersattes i stället med stora mörka, infekterade sår.
Under ett par veckor gick jag in i mig själv fullständigt. Jag ringde inte tillbaka till vänner och familj när de ringt, la mig och sov så fort jag fick möjlighet och orkade knappt prata med J här hemma heller. Allt kändes hopplöst och bara tanken på att utsätta mig själv för ett IVF-försök till gjorde mig skräckslagen.
Mina tankar började vandra åt adoptionshållet och alternativet som tidigare känts som ett "andrahandsalternativ" började plötsligt kännas mer och mer "helrätt".
Och kroppen är fantastisk. Efter tre veckor från den hemska veckan med konstaterat missfall och förlorad hund och häst kändes livet värt att leva igen. Jag var nere och slog i botten en kort, kort stund, men tack vare min viljestyrka och tack vare J som var/är ett fantastiskt stöd lyckades jag ta mig upp igen.
Förra helgen var vi iväg på en Spa-helg och när jag kom innanför dörren igen och gick runt och tände upp julbelysningen i lägenheten denna andra advent så kände jag hopp igen. Kanske blir detta sista julen vi firar som barnlösa?
Missfallet
Dagen efter mitt positiva graviditetstest vaknade jag alltså upp blödandes.
Är du känslig för blodiga detaljer - sluta läs nu och hoppa ner till nästa stycke med fetstil!
När jag kom upp och satt mig på toaletten var det som att någon drog ur en propp ur mig - först kom en "klump" som uppskattningsvis var i tampongstorlek, och därefter en störtblödning som inte slutade under hela tiden jag satt där i kanske fem minuter. Jag grät inte ens. På något sätt var det som att min kropp fått nog - den orkade inte vara ledsen längre.
Från sjukhuset fick jag veta att jag bara skulle "vänta och se" och att blödningen inte behövde betyda att jag fått missfall. Det var otroligt frustrerande och dagarna som följde tog jag ett nytt graviditetstest varje dag. För varje dag blev testerna starkare och jag läste allt jag kom över om missfall - och om fall där personer visat sig vara gravida trots störtblödningar.
När det gått två veckor sen testdagen tog jag ett digitalt test som visade "Gravid 1-2 veckor". När jag tog detta test skulle jag vara i sjätte veckan om graviditeten skulle vara frisk. Efter samtal med läkaren fick jag åka upp till sjukhuset för ultraljud och blodprov, de var oroliga för utomkvedshavandeskap.
Läkarna såg inget alls på ultraljudet, varken graviditet eller tecken på utomkveds. Blodprovet visade 31 HCG och läkaren meddelade att detta innebar att de kunde konstatera att jag varit gravid, men att jag fått ett missfall.
Två veckor senare visade ytterligare ett blodprov 7 HCG och nu i veckan ska jag tillbaka för ytterligare en koll - när jag kommer under 4 HCG får jag äntligen boka in en preliminär tid för IVF-försök nummer tre.
Är du känslig för blodiga detaljer - sluta läs nu och hoppa ner till nästa stycke med fetstil!
När jag kom upp och satt mig på toaletten var det som att någon drog ur en propp ur mig - först kom en "klump" som uppskattningsvis var i tampongstorlek, och därefter en störtblödning som inte slutade under hela tiden jag satt där i kanske fem minuter. Jag grät inte ens. På något sätt var det som att min kropp fått nog - den orkade inte vara ledsen längre.
Från sjukhuset fick jag veta att jag bara skulle "vänta och se" och att blödningen inte behövde betyda att jag fått missfall. Det var otroligt frustrerande och dagarna som följde tog jag ett nytt graviditetstest varje dag. För varje dag blev testerna starkare och jag läste allt jag kom över om missfall - och om fall där personer visat sig vara gravida trots störtblödningar.
När det gått två veckor sen testdagen tog jag ett digitalt test som visade "Gravid 1-2 veckor". När jag tog detta test skulle jag vara i sjätte veckan om graviditeten skulle vara frisk. Efter samtal med läkaren fick jag åka upp till sjukhuset för ultraljud och blodprov, de var oroliga för utomkvedshavandeskap.
Läkarna såg inget alls på ultraljudet, varken graviditet eller tecken på utomkveds. Blodprovet visade 31 HCG och läkaren meddelade att detta innebar att de kunde konstatera att jag varit gravid, men att jag fått ett missfall.
Två veckor senare visade ytterligare ett blodprov 7 HCG och nu i veckan ska jag tillbaka för ytterligare en koll - när jag kommer under 4 HCG får jag äntligen boka in en preliminär tid för IVF-försök nummer tre.
