En tid i mörker
Efter att vi fått konstaterat att det vi varit med om var ett säkert missfall var jag trött. Inte ledsen, inte arg - bara trött och orkeslös.
I samma veva tvingades jag ge upp min livs stora passion, ridningen, pga allergi. Och som om det inte var nog - bara dagar efter att jag tagit farväl från hästen slutade ett veterinärbesök med hunden i att jag tog beslutet att avliva vår fyrbenta bästa vän. Mitt hjärta slets i bitar, köttslamsor av hopp och glädje slängdes bort och ersattes i stället med stora mörka, infekterade sår.
Under ett par veckor gick jag in i mig själv fullständigt. Jag ringde inte tillbaka till vänner och familj när de ringt, la mig och sov så fort jag fick möjlighet och orkade knappt prata med J här hemma heller. Allt kändes hopplöst och bara tanken på att utsätta mig själv för ett IVF-försök till gjorde mig skräckslagen.
Mina tankar började vandra åt adoptionshållet och alternativet som tidigare känts som ett "andrahandsalternativ" började plötsligt kännas mer och mer "helrätt".
Och kroppen är fantastisk. Efter tre veckor från den hemska veckan med konstaterat missfall och förlorad hund och häst kändes livet värt att leva igen. Jag var nere och slog i botten en kort, kort stund, men tack vare min viljestyrka och tack vare J som var/är ett fantastiskt stöd lyckades jag ta mig upp igen.
Förra helgen var vi iväg på en Spa-helg och när jag kom innanför dörren igen och gick runt och tände upp julbelysningen i lägenheten denna andra advent så kände jag hopp igen. Kanske blir detta sista julen vi firar som barnlösa?
I samma veva tvingades jag ge upp min livs stora passion, ridningen, pga allergi. Och som om det inte var nog - bara dagar efter att jag tagit farväl från hästen slutade ett veterinärbesök med hunden i att jag tog beslutet att avliva vår fyrbenta bästa vän. Mitt hjärta slets i bitar, köttslamsor av hopp och glädje slängdes bort och ersattes i stället med stora mörka, infekterade sår.
Under ett par veckor gick jag in i mig själv fullständigt. Jag ringde inte tillbaka till vänner och familj när de ringt, la mig och sov så fort jag fick möjlighet och orkade knappt prata med J här hemma heller. Allt kändes hopplöst och bara tanken på att utsätta mig själv för ett IVF-försök till gjorde mig skräckslagen.
Mina tankar började vandra åt adoptionshållet och alternativet som tidigare känts som ett "andrahandsalternativ" började plötsligt kännas mer och mer "helrätt".
Och kroppen är fantastisk. Efter tre veckor från den hemska veckan med konstaterat missfall och förlorad hund och häst kändes livet värt att leva igen. Jag var nere och slog i botten en kort, kort stund, men tack vare min viljestyrka och tack vare J som var/är ett fantastiskt stöd lyckades jag ta mig upp igen.
Förra helgen var vi iväg på en Spa-helg och när jag kom innanför dörren igen och gick runt och tände upp julbelysningen i lägenheten denna andra advent så kände jag hopp igen. Kanske blir detta sista julen vi firar som barnlösa?
Kommentarer
Trackback
