En helt ny typ av oro och rädsla, och en och annan spya.
Nu har det gått ett tag sen jag skrev sist. Temat på bloggen passar inte för tillfället, om allt går som det ska kommer jag ju inte att vara ofrivilligt barnlös särskilt länge till.
Nu är jag i vecka 7 och dagarna präglas av illamående, trötthet och ont i svanskotan. I morse på väg till jobbet fick jag svänga in på en rastplats och kasta mig ut jämte en förvånad lastbilschaufför för att spy i buskarna. Och på kvällarna missar jag mina favoritprogram på tv igen och igen efter att ha somnat vid åttasnåret. Men jag klagar inte, tvärtom. För varje spya (ursäkta) så blir jag lite lugnare. Symptom betyder att det är på riktigt, försöker jag intala mig själv.
Nästa vecka ska vi äntligen på det första ultraljudet och allt jag tänker på är att hjärtat.måste.slå. Det finns inget som tyder på att något skulle vara fel, men med tidigare missfall och misslyckanden i bagaget är jag så jäkla rädd helt enkelt. Varken jag eller J tror riktigt på att det faktiskt kan vara sant och att det kan gå bra. För det kan ju faktiskt gå bra! Om sju månader kan jag ligga och skrika på förlossningen, rent teoretiskt.
Jag återkommer efter VUL i nästa vecka!
