OFRIVILLIGT BARNLÖS

Ruvartiden. Skräcktiden. 

Efter att jag fått tillbaka ett embyro i livmodern var jag gravid. I alla fall rent teoretiskt. 

Varje dag vaknade jag, förde in en vaginalgel med progresteon (ett hormon som ska göra miljön i livmodern "optimal" för embryot) och sen levde jag livet som vanligt. I alla fall var det så läkaren sagt att jag skulle göra. Men så lätt var det inte att leva som "vanligt". Minsta lilla stick i magen analyserades, kanske betyder det något bra. Eller dåligt? 

Jag var ute och red i skogen och när hästen ryckte till, skrämd av en fågel, var jag mer eller mindre beredd att slänga mig av och lägga ridningen på hyllan i nio månader. En morgon vaknade jag av att hela lägenheten luktade hundmat. Dagen efter somnade jag på en bio och ytterligare en dag senare höll jag på att kräkas av doften av apelsin. Och jag blev mer och mer säker - det måste ha tagit sig!

Samma dag som jag skulle få svar på mitt blodprov tog jag ett vanligt graviditetstest hemma, jag kunde helt enkelt inte låta bli. Och det visade positivt! Ett ganska svagt streck, men ändå - ett streck! Jag gjorde allt jag kunde för att "vara normal" och inte ta ut segern i förskott. Och gjorde allt jag kunde för att stålsätta mig för ett negativt resultat på blodprovet, även om jag någonstans inom mig var mer eller mindre övertygad om att svaret skulle vara: GRATTIS, du är GRAVID!!!

J fick ringa kliniken när det var dags, jag var alldeles för nervös. Han gick in på sovrummet och ringde och kvar satt jag i soffan, frenetskt tuggande på naglarna. Efter några minuter hörde jag hur dörren till sovrummet öppnades och ut kom J med en min som var svår att tolka. "Men säg nu då, vad sa de?!" mer eller mindre ropade jag och J satte sig jämte mig och sa "Bli inte ledsen nu, det är inte negativt. Men det är inte positivt heller. De sa att du KANSKE är gravid".