IVF ett. Del tre.
Dagen efter äggplocket vaknade jag redan klockan sex på morgonen. Läkaren hade sagt att hon skulle ringa före klockan elva på förmiddagen för att meddela hur äggen klarat natten och för att planera in tid för en återföring dagen efter och jag hade inga som helst planer på att missa samtalet.
Jag började misstänka att något var fel. Varför skulle de dröja med resultatet om det inte var något fel? När klockan var tjugo i tolv ringde äntligen telefonen! Jag svarade med darrande röst och inom mig åkte alla känslor bergochdalbana, jag slets mellan hopp och förtvivlan och under tiden läkaren presenterade sig och berättade varifrån hon ringde hann jag tänka: "Men för i helvete, SÄG det bara!". Och mer hann jag inte tänka, för plötsligt hör jag en urskuldrande ton i rösten som sa: "....bla,bla,bla...tyvärr...bara tre ägg som....bla,bla,bla...men inget befruktades...bla,bla,bla...till nästa gång ska vi försöka...."
Inget av mina fem ägg blev befruktade. Tre var av så låg kvalitet att de fick slängas, och de två som höll måttet vägrade att "släppa in" J´s spermier. Mina ägg är otrevliga ägg, tydligen. Sådana där falska jäklar som låtsas som att de vill samarbeta, men sen beslutar sig för att jävlas i sista sekund.
Luften gick ur mig. Inte bara luften, ALLT gick ur mig. Livsglädjen, viljan att fortsätta försöka, viljan att umgås med människor och lusten att prata med läkare. På något outgrundligt sätt lyckades jag ändå fortsätta att gå upp på morgonen, äta mat och gå till jobbet efter ett par dagars sängliggande.
Efter en vecka hade jag lyckats uppbåda tillräckligt mycket glöd för att orka planera in ett nytt försök. Nu väntade två månader av väntan. Igen.
När klockan var tio satt jag sen flera timmar på helspänn, med blicken stirrandes på telefonen som aldrig ville ringa. Klockan blev kvart över tio, halv elva, elva, kvart över elva.
Jag började misstänka att något var fel. Varför skulle de dröja med resultatet om det inte var något fel? När klockan var tjugo i tolv ringde äntligen telefonen! Jag svarade med darrande röst och inom mig åkte alla känslor bergochdalbana, jag slets mellan hopp och förtvivlan och under tiden läkaren presenterade sig och berättade varifrån hon ringde hann jag tänka: "Men för i helvete, SÄG det bara!". Och mer hann jag inte tänka, för plötsligt hör jag en urskuldrande ton i rösten som sa: "....bla,bla,bla...tyvärr...bara tre ägg som....bla,bla,bla...men inget befruktades...bla,bla,bla...till nästa gång ska vi försöka...."
Inget av mina fem ägg blev befruktade. Tre var av så låg kvalitet att de fick slängas, och de två som höll måttet vägrade att "släppa in" J´s spermier. Mina ägg är otrevliga ägg, tydligen. Sådana där falska jäklar som låtsas som att de vill samarbeta, men sen beslutar sig för att jävlas i sista sekund.
Luften gick ur mig. Inte bara luften, ALLT gick ur mig. Livsglädjen, viljan att fortsätta försöka, viljan att umgås med människor och lusten att prata med läkare. På något outgrundligt sätt lyckades jag ändå fortsätta att gå upp på morgonen, äta mat och gå till jobbet efter ett par dagars sängliggande.
Efter en vecka hade jag lyckats uppbåda tillräckligt mycket glöd för att orka planera in ett nytt försök. Nu väntade två månader av väntan. Igen.
Kommentarer
Trackback
