Tålamod.
I mars gick vår remiss till reproduktionsmedicinska kliniken i Malmö iväg. Jag läste allt jag kom över som handlade om IVF och förberedde mig mentalt inför vad som komma skulle under denna period. Dagar blev till veckor som blev till månader. Varje dag kastade jag mig över posten för att se om vi fått någon kallelse.
De månader som gick var otroligt påfrestande. Jag slets mellan hopp och förtvivlan, längtade efter att få komma igång men bävade inför sprutorna då jag var otroligt spruträdd (ytterligare en rädsla som jag tvingats komma över längst vägen). Det var också under denna period som det sakta började sjunka in att vi inte skulle kunna få barn på naturlig väg. Även om vi vetat det länge, så blev liksom väntan på IVF ett påtagligt "bevis" för att min kropp inte ville producera ett barn som den blev tillsagd att göra.
Efter tre månader blev vi äntligen kallade till Malmö! Tiden vi fått innebar att vi var tvungen att avboka en konferens, boka om en flygresa och ställa in ett möte - men vad gjorde väl det? Jag har aldrig sett fram så mycket emot ett läkarbesök.
Kommentarer
Trackback
