OFRIVILLIGT BARNLÖS

Idag har jag gått in i vecka 11, vilket innebär att det bara är denna och nästa vecka kvar innan vi kan "andas ut". Efter vecka 12 minskar ju missfallsrisken drastiskt, så det känns lite som en magisk gräns att gå över på något sätt.

Jag mår fortfarande lika illa och är trött. Skulle jag få bestämma själv skulle jag inte göra mycket mer än att sova, med undantag från de tre,fyra gånger om dagen som jag får springa på toaletten för att spy. Tyvärr innehåller ju verkligheten en rad måsten som liksom inte går att ignorera, som jobbet t.ex.

Det är fortfarande ingen som vet om graviditeten på jobbet, men jag börjar överväga att berätta för min chef snart. Han har tittat lite fundersamt på mig och kom in för att "höra hur det är" för några dagar sen. Och för att vara min arbetsplats så var det ovanligt.

Min mage växer. Trots att bebisen fortfarande är liten, 6 cm ungefär, så tar livmodern plats och trycker bort tarmar och annat från sin vanliga plats. Jag har inte kunnat knäppa mina byxor den sista veckan, men lyckas ännu dölja det genom större skjortor etc. Det är nog bara en tidsfråga.

Och den 16 april ska jag göra ytterligare ett ultraljud. Jag bokade ett privat när jag kände att jag helt enkelt inte skulle klara av att vänta tills vecka 18 då rutin-ultraljudet är. Förhoppningsvis ser allt bra ut den 16:e och då kommer vi att berätta för släkt och vänner - då är vi i vecka 13.

Ja, det var lite uppdatering om läget. Hoppas det går bra för er alla där ute som fortfarande kämpar med IVF-er eller hemutredningar - jag finns mer er i tankarna!