Ja, just det...
Jag är gravid!!!
Väntans timme...
Jag kände att jag inte skulle klara av att vänta på besked ända tills imorgon, så imorse satte jag mig i bilen halv sex på morgonen och körde 14 mil till Malmö för att ta blodprovet där. Det är nämligen så att om jag tar blodprovet i min hemkommun så ska provet postas och kan analyseras i Malmö först dagen efter. Tar jag det däremot på plats på RMC Malmö får jag svar samma dag, alltså idag.
Innan jag satte mig i bilen tog jag ytterligare ett digitalt test (som jag var och köpte på ICA Maxis apotek halv tio i går kväll) som visade "Gravid 2-3 veckor". Det innebär att mitt HCG stigit sen i söndags då jag testade sist!
Jag börjar sakta men säkert inse att detta kanske är verklighet, jag kanske verkligen är gravid! På riktigt!
Det slutgiltliga svaret får jag från RMC Malmö om ungefär 16 minuter.
Innan jag satte mig i bilen tog jag ytterligare ett digitalt test (som jag var och köpte på ICA Maxis apotek halv tio i går kväll) som visade "Gravid 2-3 veckor". Det innebär att mitt HCG stigit sen i söndags då jag testade sist!
Jag börjar sakta men säkert inse att detta kanske är verklighet, jag kanske verkligen är gravid! På riktigt!
Det slutgiltliga svaret får jag från RMC Malmö om ungefär 16 minuter.
Inlägget jag inte trodde att jag skulle skriva
Som ofrivilligt barnlös tvingas man ofta gratulera andra som blivit gravida. Nyfunna vänner på olika forum på internet, kollegor på jobbet och vänner från det verkliga livet. Även om man blir glad för deras skull, så finns det alltid ett sting av avundsjuka, ett sting av sorgsenhet för sin egen skull.
För några veckor sen berättade en kollega till mig att hon väntar barn. Vi jobbar inte på samma avdelning och pratar väldigt sällan och då väldigt ytligt, så den normala reaktionen borde vara "Åh, vad roligt! Grattis" och sen skulle det vara bra med det. Men för att inte verka bitter (varför jag nu skulle göra det, hon vet ju inte vad som pågår inne i mig och att vi försöker få barn) så reagerade jag på nyheterna genom att kasta mig runt halsen på henne, säga grattis genom ett halvhysteriskt skratt och sen snabbt gå därifrån. Jag vill nog inte veta vad hon tänkte då!
Hur som helst. Nu till nyheterna, nu är det jag som behöver tvinga andra ofrivilligt barnlösa vänner att reagera, för här kommer det:
JAG ÄR GRAVID!!!
Jag ska ju testa på tisdag, med blodprov, men jag kunde inte hålla mig och igår tog jag ett vanligt gravtest här hemma. Som visade positivt. Och sen ett digitalt idag, för att verkligen få det svart på vitt. Och ja, ni ser båda test på bilden nedan.
Nu är det bara åtta månader av oro kvar. Åh gode gud, låt den lilla räkan få stanna så länge!
För några veckor sen berättade en kollega till mig att hon väntar barn. Vi jobbar inte på samma avdelning och pratar väldigt sällan och då väldigt ytligt, så den normala reaktionen borde vara "Åh, vad roligt! Grattis" och sen skulle det vara bra med det. Men för att inte verka bitter (varför jag nu skulle göra det, hon vet ju inte vad som pågår inne i mig och att vi försöker få barn) så reagerade jag på nyheterna genom att kasta mig runt halsen på henne, säga grattis genom ett halvhysteriskt skratt och sen snabbt gå därifrån. Jag vill nog inte veta vad hon tänkte då!
Hur som helst. Nu till nyheterna, nu är det jag som behöver tvinga andra ofrivilligt barnlösa vänner att reagera, för här kommer det:
JAG ÄR GRAVID!!!
Jag ska ju testa på tisdag, med blodprov, men jag kunde inte hålla mig och igår tog jag ett vanligt gravtest här hemma. Som visade positivt. Och sen ett digitalt idag, för att verkligen få det svart på vitt. Och ja, ni ser båda test på bilden nedan.
Nu är det bara åtta månader av oro kvar. Åh gode gud, låt den lilla räkan få stanna så länge!
Jag har fått en blog award
Trött och bitter.
I morse var jag uppe på sjukhuset och lämnade blod, igen. Och nu mellanlandar jag hemma för att sen återvända och göra ett ultraljud i eftermiddag, igen.
Efter överstimuleringen och natten på sjukhus i onsdags vill de följa upp och kontrollera att svullnaden i äggstockarna går ner som den ska och att min kropp svarar på den blodförtunnande medicinen jag får, vilket ju iofs är bra...
MEN JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJUKHUSBESÖK! Hela min kropp ser ut som en nåldyna med stickhål och blåmärken på händer, armar, magen och till och med handlederna! Jag har väldigt otydliga blodådror vilken nästan alltid resulterar att jag blir stucken på de mest kreativa ställen, ofta mer än en gång eftersom att nålen "missar" blodet första gången. Jag är trött på att ligga i gynstolar och ha främmande människor som gräver i mig och jag är trött på sterila väntrum med två år gamla inredningsmagasin och senaste numret av "Gynsam".
Jag är trött på att vakna upp och svälja ner en hel näve tabletter och jag är trött på att leta upp nya ytor av hud på magen där jag inte är sönderstucken.
Jag är trött på att sjukskriva mig från jobbet och framförallt är jag trött på att vänta på svar.
Åtta dagar till, sen vet jag.
Ursäkta gnället, ibland måste man bara.
Efter överstimuleringen och natten på sjukhus i onsdags vill de följa upp och kontrollera att svullnaden i äggstockarna går ner som den ska och att min kropp svarar på den blodförtunnande medicinen jag får, vilket ju iofs är bra...
MEN JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJUKHUSBESÖK! Hela min kropp ser ut som en nåldyna med stickhål och blåmärken på händer, armar, magen och till och med handlederna! Jag har väldigt otydliga blodådror vilken nästan alltid resulterar att jag blir stucken på de mest kreativa ställen, ofta mer än en gång eftersom att nålen "missar" blodet första gången. Jag är trött på att ligga i gynstolar och ha främmande människor som gräver i mig och jag är trött på sterila väntrum med två år gamla inredningsmagasin och senaste numret av "Gynsam".
Jag är trött på att vakna upp och svälja ner en hel näve tabletter och jag är trött på att leta upp nya ytor av hud på magen där jag inte är sönderstucken.
Jag är trött på att sjukskriva mig från jobbet och framförallt är jag trött på att vänta på svar.
Åtta dagar till, sen vet jag.
Ursäkta gnället, ibland måste man bara.
Infertilitetsspelet
Denna spelplan har jag lånat från enfamilj.blogg.se och jag tycker att det illustrerar karusellen som vi ofrivilligt barnlösa befinner oss i under ett antal år (många år, i de flesta fall). Vill ni spela behöver ni en krona och en tärning! Tack ekke <3
Oväntat sjukhusbesök
I onsdags klockan två var jag nere i Malmö och fick ett embryo av högsta kvalitet återfört till livmodern. Läkaren sa att "det skulle inte kunna vara finare" och då sträckte både jag och J på oss stolt. Vi hade dessutom ett lika fint embryo till som fick frysas ner för ev. framtida bruk.
Efter återföringen åkte vi hem och jag fick lägga mig och vila, eftersom att magsmärtorna efter måndagens äggplock envisades med att bara bli värre. På onsdag kväll kunde jag inte längre gå upprätt och hade svårt att förflytta mig alls. Min mage var extremt svullen och uppsvälld och en snabb check på vågen visade att jag gått upp 1,7 kg bara under onsdagen - totalt 2,4 kg sen äggplocket i måndags!
Jag ringde sjukvårdsupplysningen där jag fick order om att åka in till akuten "skyndsamt" och väl på plats fick jag komma in och träffa en sjuksköterska (sjukskötare... vad heter det egentligen när det är en man?) ganska omgående. Han tog blodtryck och jag fick lämna blod- och urinprov.
Därefter fick jag vänta ett par timmar eftersom att läkaren jag skulle träffa var på förlossningen och förlöste ett barn (med tanke på hur min mage såg ut skulle jag kanske kunna ha slunkit in där istället). När han väl dök upp fick jag göra ett ultraljud som visade att mina äggstockar var (mycket) förstorade och att min buk var fylld av vätska.
När han gick för att kontrollera mina prover kom han tillbaka och sa "Ja, det verkar som att det gått vägen iaf, för du är gravid, grattis!". Både jag och J såg helt oförstående på honom fram tills vi kom på att den ägglossningssprutan jag tog i lördags, Ovitrelle, innehåller HCG och ger positivt utslag på graviditetstest i upp till 10 dagar efter att man tagit den. När vi berättade det för läkaren och förtydligade att vi alltså fått tillbaka embryot samma dag och att en graviditet omöjligt skulle kunna synas redan såg han lite skamsen ut, stackarn.
Efter alla undersökningar fick jag besked om att jag var överstimulerad av hormonerna jag tagit inför IVF-et och blev inlagd med dropp över natten. Jag fick en spruta som jag inte riktigt vet vad den innehöll och blev mätt kring midjan och fick väga mig. Under natten fick jag kissa i en potta om jag ville kissa, eftersom att de ville föra protokoll över allt jag drack och allt som "kom ut".
På morgonen vaknade jag upp och kände mig superpigg och även om det fortfarande gjorde lite ont så gick det inte att jämföra med hur det varit dagen innan. Jag blev mätt kring midjan igen och det visade sig att jag minskat 8 cm bara under natten! Och gått ner 1,5 kg i vikt. Efter ytterligare ett ultraljud som visade att vätskan var i princip borta och äggstockarna var på väg ner blev jag utskriven och fick åka hem.
Innan jag lämnade fick jag ett nytt recept och nu ska jag ta blodförtunnande i form av SPRUTOR i 90 DAGAR!!! Jag som trodde att jag äntligen blivit av med sprutorna för gott.
Jaja, vad gör man inte för att nå målet? Den 21 feb ska jag gå och lämna blodprov och den 22 feb får jag svar från kliniken i Malmö på om jag är gravid eller inte. Väntan är här!
Efter återföringen åkte vi hem och jag fick lägga mig och vila, eftersom att magsmärtorna efter måndagens äggplock envisades med att bara bli värre. På onsdag kväll kunde jag inte längre gå upprätt och hade svårt att förflytta mig alls. Min mage var extremt svullen och uppsvälld och en snabb check på vågen visade att jag gått upp 1,7 kg bara under onsdagen - totalt 2,4 kg sen äggplocket i måndags!
Jag ringde sjukvårdsupplysningen där jag fick order om att åka in till akuten "skyndsamt" och väl på plats fick jag komma in och träffa en sjuksköterska (sjukskötare... vad heter det egentligen när det är en man?) ganska omgående. Han tog blodtryck och jag fick lämna blod- och urinprov.
Därefter fick jag vänta ett par timmar eftersom att läkaren jag skulle träffa var på förlossningen och förlöste ett barn (med tanke på hur min mage såg ut skulle jag kanske kunna ha slunkit in där istället). När han väl dök upp fick jag göra ett ultraljud som visade att mina äggstockar var (mycket) förstorade och att min buk var fylld av vätska.
När han gick för att kontrollera mina prover kom han tillbaka och sa "Ja, det verkar som att det gått vägen iaf, för du är gravid, grattis!". Både jag och J såg helt oförstående på honom fram tills vi kom på att den ägglossningssprutan jag tog i lördags, Ovitrelle, innehåller HCG och ger positivt utslag på graviditetstest i upp till 10 dagar efter att man tagit den. När vi berättade det för läkaren och förtydligade att vi alltså fått tillbaka embryot samma dag och att en graviditet omöjligt skulle kunna synas redan såg han lite skamsen ut, stackarn.
Efter alla undersökningar fick jag besked om att jag var överstimulerad av hormonerna jag tagit inför IVF-et och blev inlagd med dropp över natten. Jag fick en spruta som jag inte riktigt vet vad den innehöll och blev mätt kring midjan och fick väga mig. Under natten fick jag kissa i en potta om jag ville kissa, eftersom att de ville föra protokoll över allt jag drack och allt som "kom ut".
På morgonen vaknade jag upp och kände mig superpigg och även om det fortfarande gjorde lite ont så gick det inte att jämföra med hur det varit dagen innan. Jag blev mätt kring midjan igen och det visade sig att jag minskat 8 cm bara under natten! Och gått ner 1,5 kg i vikt. Efter ytterligare ett ultraljud som visade att vätskan var i princip borta och äggstockarna var på väg ner blev jag utskriven och fick åka hem.
Innan jag lämnade fick jag ett nytt recept och nu ska jag ta blodförtunnande i form av SPRUTOR i 90 DAGAR!!! Jag som trodde att jag äntligen blivit av med sprutorna för gott.
Jaja, vad gör man inte för att nå målet? Den 21 feb ska jag gå och lämna blodprov och den 22 feb får jag svar från kliniken i Malmö på om jag är gravid eller inte. Väntan är här!
Imorgon klockan två blir jag gravid
Igår genomförde vi vårt tredje äggplock i Malmö och de fick ut hela 14 ägg! Det gick betydligt bättre än tidigare gånger och jag hade inte alls så ont under själva ingreppet heller.
När vi kommit hem igår och bedövningen släppte blev det desto värre dock, tack och lov för panodil!
Idag ringde jag ner till kliniken och fick besked om att 5 ägg blivit befruktade, vilken skillnad från första gången då jag FICK UT fem ägg och inget av dem blev befruktat.
Imorgon åker jag ner till Malmö igen och klockan 14.00 ska återföringen ske, då jag får ett befruktat embryo placerat i livmodern. Därefter påbörjas den jobbiga tiden då det bara är att vänta - kommer det ta sig eller inte?
