Sprutor, sprutor, sprutor
Nu är jag inne på femte sprutdagen och det betyder att jag ska lägga till ytterligare en spruta idag, Orgalutran.
Menopuren som jag sprutat med hitills och fortsätter med fram tills äggplocket, är till för att få äggen att börja växa i äggstockarna. Orgalutranen, som jag alltså lägger till från och med dag fem, är till för att bromsa upp äggproduktionen så att äggen inte lossar i förtid.
När det sen är dags för äggplock får jag sluta med bägge sprutor en dag innan och då tar jag också Ovitrelle, som är en "ägglossningsspruta" som gör att äggen lossar. Tänk att allt detta är möjligt! Tack vetenskapen!
På måndag är det dags för denna behandlingens första ultraljud, då de ska räkna hur många ägg som börjat växa och hur stora det huunit bli. När tillräckligt många är tillräckligt stora (äggblåsan ska vara över 16 mm har jag för mig) så bokar vi in tid för äggplock. Då är vi halvvägs i processen!
En bild säger mer än tusen ord.
Här är en bild på alla "tillbehör" från vårt förra IVF-försök. Det är först alla sprutor, till vänster. I mitten ser ni en rad med de graviditetstest jag tog varje dag från det att jag fick mitt första svaga plus (ett bildbevis av vad den stressande situationen som "ruvare" kan göra med en i övrigt normal människa). Till höger ser ni alla vitaminer och mediciner jag tar inför och under IVF-försöket. Inte helt illa gjort av mig, som är både spruträdd och har svårt att svälja tabletter i vanliga fall!
IVF tre - nu är vi där.
Igår kväll tog jag första hormonsprutan och i och med det är vi nu igång inför IVF n:o 3. Både jag och J tvekade igår, skulle vi verkligen göra det? Vi inledde föräldrautbildningen inför adoptionen i måndags och bara efter första passet så kände vi båda att det var så RÄTT. Ända fram tills minuter innan jag stack in sprutan i magen igår kväll utbytte vi tankar och känslor kring situationen.
Till slut valde vi att ändå genomföra detta sista IVF-försöket. Vi resonerade som så att det är värt ett sista försök, om det lyckas så blir vi ju jätteglada! Och om det misslyckas... ja, då kan vi iaf trösta oss med att det var absolut sista gången vi utsatte oss för det. Och sen glädjas åt att vi startat resan för att få ett barn från Kenya!
Till slut valde vi att ändå genomföra detta sista IVF-försöket. Vi resonerade som så att det är värt ett sista försök, om det lyckas så blir vi ju jätteglada! Och om det misslyckas... ja, då kan vi iaf trösta oss med att det var absolut sista gången vi utsatte oss för det. Och sen glädjas åt att vi startat resan för att få ett barn från Kenya!
Omgivningen och hemlighetsmakeri
Under de första två åren som vi försökte få barn berättade varken jag eller J om våra planer för vänner och familj. En av anledningarna är att vi är ganska privata, men också att det inte skulle kännas bra om folk undrade om det "tagit sig" ännu och gått runt och väntat på att få höra något.
Då vi var igång med utredningen började jag nämna det för de allra närmsta vännerna och då vi fick remiss och tid för IVF så fick även de närmsta i familjen veta. Trots att några få vet så innebär processen ändå en hel del smusslande. Hemlighetsmakeri på jobbet, för bekanta och i en del andra sammanhang.
Jag läste i en annan blogg av en tjej som är i nästan exakt samma situation som oss att de bestämt sig att berätta för omgivningen antingen a) då de var i vecka 12 om deras sista IVF lyckades eller b) då det sista IVF-et misslyckats och de börjat fokusera helhjärtat på adoption.
Jag och J bestämde oss för att vi kommer att göra likadant. Det innebär för vår del att någon gång mellan slutet av februari och slutet av april kommer vi att kunna uttala orden "Vi väntar barn" för omgivningen. Hur lång väntan på barnet blir därefter kommer såklart att variera beroende på vilken typ av barnväntan det blir, antingen ett biologiskt i november 2012 eller ett adopterat i slutet av 2013/början av 2014.
Då vi var igång med utredningen började jag nämna det för de allra närmsta vännerna och då vi fick remiss och tid för IVF så fick även de närmsta i familjen veta. Trots att några få vet så innebär processen ändå en hel del smusslande. Hemlighetsmakeri på jobbet, för bekanta och i en del andra sammanhang.
Jag läste i en annan blogg av en tjej som är i nästan exakt samma situation som oss att de bestämt sig att berätta för omgivningen antingen a) då de var i vecka 12 om deras sista IVF lyckades eller b) då det sista IVF-et misslyckats och de börjat fokusera helhjärtat på adoption.
Jag och J bestämde oss för att vi kommer att göra likadant. Det innebär för vår del att någon gång mellan slutet av februari och slutet av april kommer vi att kunna uttala orden "Vi väntar barn" för omgivningen. Hur lång väntan på barnet blir därefter kommer såklart att variera beroende på vilken typ av barnväntan det blir, antingen ett biologiskt i november 2012 eller ett adopterat i slutet av 2013/början av 2014.
Att slitas mellan två världar.
Jag upplever en otrolig ambivalens kring valet mellan adoption och ett biologiskt barn. Det verkar ju helknäppt för många kanske, men faktum är att ta ett beslut om att adoptera har i alla fall för mig inneburit en mycket energi och tankeverksamhet. Jag är som person väldigt målfokuserad och har lätt att fokusera och kanalisera all min energi på målet. Det kan vara både en för- och nackdel beroende på situation, men det innebär i alla fall att jag vill kunna föreställa mig en målbild för att vara helt tillfredställd.
Jag brukar inte ha några större problem med att ställa om och se att målet blir ett annat än det jag ursprungligen tänkt mig, men sådana ändringar tar ofta energi som sagt.
I fallet med adoption vs. biologiskt barn har jag efter missfallet "ställt om" mer mot adoption ju längre tiden gått och ju mer kunskap om just adoption och Kenya jag fått. Nu står vi inför vårt sista IVF-försök och samtidigt rullar adoptionsprocessen igång. I övermorgon startar vår föräldrautbildning och idag har jag gått igenom tidsplaneringen och de olika stegen fram till ett barnbesked från Kenya en gång till. I samma veva börjar jag ta hormonsprutorna en sista gång.
Efter att ha funderat på hur jag egentligen ska tänka och känna inför allt detta har jag kommit fram till följande (jag är ett stort fan av listor, det kanske framgått i bloggen redan):
Dagens läsning!
Jag brukar inte ha några större problem med att ställa om och se att målet blir ett annat än det jag ursprungligen tänkt mig, men sådana ändringar tar ofta energi som sagt.
I fallet med adoption vs. biologiskt barn har jag efter missfallet "ställt om" mer mot adoption ju längre tiden gått och ju mer kunskap om just adoption och Kenya jag fått. Nu står vi inför vårt sista IVF-försök och samtidigt rullar adoptionsprocessen igång. I övermorgon startar vår föräldrautbildning och idag har jag gått igenom tidsplaneringen och de olika stegen fram till ett barnbesked från Kenya en gång till. I samma veva börjar jag ta hormonsprutorna en sista gång.
Efter att ha funderat på hur jag egentligen ska tänka och känna inför allt detta har jag kommit fram till följande (jag är ett stort fan av listor, det kanske framgått i bloggen redan):
- Nu är det fokus på både föräldrautbildning och IVF tills jag får svar på testdagen efter IVF:en.
- SKULLE detta IVF-försöket "ta sig"och gå hela vägen låter vi adoptionsprocessen vila helt några år, men står kvar i kön för att ev. kunna återuppta processen när det blir aktuellt med syskon.
- Tar IVF-försöket sig inte, börjar jag med preventivmedel trots att "risken" att bli gravid utan hjälp är i princip minimal. Det blir för jobbigt att ställa om en gång till efter att jag tillåtit mig att fokusera helt och hållet på adoption.
Dagens läsning!
Spara för att blir tre
Att vara ofrivilligt barnlös gör dig inte bara fet, blek och bitter - nä, du blir fattig också!
Om man inte lyckas på något av de tre landstingsfinansierade försöken får man ta ställning till hur man vill gå vidare. Bekosta fler IVF-försök privat är ett alternativ. De kostar runt 25 000 - 30 000 kr/styck.
Vi har valt att istället gå vidare med adoption. En adoption kostar mellan 100 000 och 300 000 kr beroende på vilket land och vilka av kostnaderna man räknar in i den totala adoptionskostnaden. Hittills har vi lagt runt 6 000 kr på medlemsavgifter och kö-avgifter, och det innan vi ens påbörjat adoptionsprocessen helt.
Och jag klagar inte. Det ÄR mycket pengar och det innebär att vi får avstå från nya möbler, platt-tv och utemat, sådant som är självklart för många av våra vänner. Men är det vad som krävs för att bli tre i vår familj så är det värt varje krona. Idag har jag suttit och letat efter marknadens (för oss) bästa sparformer och i veckan som kommer öppnar vi ett nytt sparande med etiketten "Adoption" ♥
I många län blir de som uppfyller kraven berättigade till tre landstingsfinaniserade IVF-försök, vilket är fallet för oss. Trots att den absoluta huvudsakliga kostnaden subventioneras av skattemedel går det ändå en del pengar. Runt 3 000 kr innan man kommer upp till frikostnadsskydd på både sjukvård och läkemedel. Sen transport fram och tillbaka till kliniken ungefär 20 mil bort tre-fem gånger under varje försök. För att inte tala om förlorad arbetsinkomst vid alla tillfällen då båda två behöver ta ledigt för läkarbesök.
Om man inte lyckas på något av de tre landstingsfinansierade försöken får man ta ställning till hur man vill gå vidare. Bekosta fler IVF-försök privat är ett alternativ. De kostar runt 25 000 - 30 000 kr/styck.
Vi har valt att istället gå vidare med adoption. En adoption kostar mellan 100 000 och 300 000 kr beroende på vilket land och vilka av kostnaderna man räknar in i den totala adoptionskostnaden. Hittills har vi lagt runt 6 000 kr på medlemsavgifter och kö-avgifter, och det innan vi ens påbörjat adoptionsprocessen helt.
Och jag klagar inte. Det ÄR mycket pengar och det innebär att vi får avstå från nya möbler, platt-tv och utemat, sådant som är självklart för många av våra vänner. Men är det vad som krävs för att bli tre i vår familj så är det värt varje krona. Idag har jag suttit och letat efter marknadens (för oss) bästa sparformer och i veckan som kommer öppnar vi ett nytt sparande med etiketten "Adoption" ♥
Om att börja om igen.
Det var ett tag sen jag skrev i denna blogg. Julen och livet kom emellan, helt enkelt.
I morgon ska jag till apoteket för att hämta ut min beställda medicin. Menopur, Orgalutran och Ovitrelle i sprutform och Folacin och Bephaten i tablettform. Denna gång, inför IVF tre, testar jag på webb-vänners inrådan testat en speciell "vitamincocktail". Varje morgon äter jag B-vitamin, D-vitamin, E-vitamin, Omega 3, Folacin och en fjärdedels Albyl (blodförtunnande för barn).
I exempelvis USA undersöker och behandlar man kvinnors immunförsvar i större utsträckning vid infertilitetsproblem än vad de gör i Sverige. Har man som jag flera immunologiska sjukdomar (Atopiska eksem och IBS i mitt fall) kan det innebära att immunförsvaret är överaktivt och därför gör sitt bästa för att ta död på främmande celler, som t.ex. ett embryo. Det blodförtunnande jag tar (Albyl) bryter ner immunförsvaret under en tid och gör kroppen mer mottaglig för en graviditet. E-vitaminet och Omega 3 tar jag för mina eksem.
Utöver ovan nämnda självmedicinering (och jag som alltid litat till fullo på sjukvården innan) har jag bokat i akupunktur för barnlöshet. Vid fyra till sex tillfällen ska jag få kroppen punkterad av nålar, ännu ett "trick" för att göra kroppen mottaglig för en graviditet.
Tar sig inte detta försöket (som ska påbörjas vid min nästa mens, om två och en halv vecka ungefär), så lämnar vi alla fertilitetsbehandlingar bakom oss och går helhjärtat in för adoption sen. Mentalt är både jag och J i princip redan där - långt fram i adoptionsprocessen!
I morgon ska jag till apoteket för att hämta ut min beställda medicin. Menopur, Orgalutran och Ovitrelle i sprutform och Folacin och Bephaten i tablettform. Denna gång, inför IVF tre, testar jag på webb-vänners inrådan testat en speciell "vitamincocktail". Varje morgon äter jag B-vitamin, D-vitamin, E-vitamin, Omega 3, Folacin och en fjärdedels Albyl (blodförtunnande för barn).
I exempelvis USA undersöker och behandlar man kvinnors immunförsvar i större utsträckning vid infertilitetsproblem än vad de gör i Sverige. Har man som jag flera immunologiska sjukdomar (Atopiska eksem och IBS i mitt fall) kan det innebära att immunförsvaret är överaktivt och därför gör sitt bästa för att ta död på främmande celler, som t.ex. ett embryo. Det blodförtunnande jag tar (Albyl) bryter ner immunförsvaret under en tid och gör kroppen mer mottaglig för en graviditet. E-vitaminet och Omega 3 tar jag för mina eksem.
Utöver ovan nämnda självmedicinering (och jag som alltid litat till fullo på sjukvården innan) har jag bokat i akupunktur för barnlöshet. Vid fyra till sex tillfällen ska jag få kroppen punkterad av nålar, ännu ett "trick" för att göra kroppen mottaglig för en graviditet.
Tar sig inte detta försöket (som ska påbörjas vid min nästa mens, om två och en halv vecka ungefär), så lämnar vi alla fertilitetsbehandlingar bakom oss och går helhjärtat in för adoption sen. Mentalt är både jag och J i princip redan där - långt fram i adoptionsprocessen!
