Vår framtidsplan: Från tvåsamhet till tresamhet!
Att bli en person till i familjen är inte en enkel, snabb process. Som ofrivilligt barnlös innebär processen en hel del väntan, men också en hel del planering. Vår plan framöver är följande:
1. Ställa oss i kö till två adoptionsbyråer
2. Genomföra vårt tredje IVF-försök nu i januari 2012
3. Gå föräldrautbildning för adoption under våren 2012 (vi har redan anmält oss)
4. Utvärdera om vi vill/orkar genomföra ett fjärde IVF-försök
5. Bestämma oss för vart vi ska bo mer permanent och vart J ska jobba efter studierna
6. Påbörja hemutredning för adoption när beslutet ovan är taget och genomfört (typ sommar/höst 2012)
5. Invänta vår treåriga bröllopsdag (juli 2013)
6. Skicka iväg ansökan om adoption till Kenya!
7. Vänta på barnbesked från Kenya
8. Åka till Kenya och bli en familj <3
Längst vägen måste vi också båda gå med i Svenska kyrkan igen (krav för adoption i många länder, bl.a. Kenya) och lösa finansiering av adoption. Skulle jag bli gravid längst vägen kommer vi ändå stå kvar i adoptionskön för att ha möjligheten att adoptera syskon i framtiden.
1. Ställa oss i kö till två adoptionsbyråer
2. Genomföra vårt tredje IVF-försök nu i januari 2012
3. Gå föräldrautbildning för adoption under våren 2012 (vi har redan anmält oss)
4. Utvärdera om vi vill/orkar genomföra ett fjärde IVF-försök
5. Bestämma oss för vart vi ska bo mer permanent och vart J ska jobba efter studierna
6. Påbörja hemutredning för adoption när beslutet ovan är taget och genomfört (typ sommar/höst 2012)
5. Invänta vår treåriga bröllopsdag (juli 2013)
6. Skicka iväg ansökan om adoption till Kenya!
7. Vänta på barnbesked från Kenya
8. Åka till Kenya och bli en familj <3
Längst vägen måste vi också båda gå med i Svenska kyrkan igen (krav för adoption i många länder, bl.a. Kenya) och lösa finansiering av adoption. Skulle jag bli gravid längst vägen kommer vi ändå stå kvar i adoptionskön för att ha möjligheten att adoptera syskon i framtiden.
En film om IVF
RMC Malmö, som är "vår klinik" har tagit fram en film om hur IVF-processen går till. För alla som är nya i svängen eller andra intresserade så rekommenderar jag verkligen denna! På 15 minuter får du koll på det mesta.
Tankar om ett barn i Kenya
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så började tankarna om adoption ta form efter missfallet.
Adoption har aldrig varit ett främmande alternativ för varken mig eller J, men fram tills alldeles nyligen har det känts som en backup-plan, i fall vi inte kan få biologiska barn. Nu är det inte längre en "backup" utan ett alternativt, lika bra som något annat.
Efter missfallet började jag tänka mer och mer på hur det skulle vara att "bli med barn" på ett annat sätt än det som innebär att jag har ett växande barn i magen. Och hur skulle vår familj vara med en liten kille eller tjej som födds i en helt annan del av världen?
När jag läste på om adoption och de olika alternativen som finns avseende länder, barn och byråer fastnade jag för ett alternativ. Kenya. Att adoptera från Kenya innebär en process som ser ut ungefär såhär:
1, Vi ställer oss i kön hos en adoptionsbyrå
2, Vi anmäler oss till den obligatoriska föräldrautbildningen och kontaktar kommunen för...
3, att genomgå en "hemutredning" för att visa att vi är lämpliga adoptivföräldrar
4, Därefter skickar vi via adoptionsbyrån in en ansökan till Kenya
5, Och väntar i 3-5 månader
6, Efter barnbesked åker vi ner till Kenya...
7, där vi får vårdnaden om vårt barn och sen stannar i landet (med barnet, som en familj) i 6-10 månader...
8, innan allt juridiskt är klart och vi kan åka hem till Sverige hela familjen
Det är inte alla som har möjlighet att adoptera i Kenya pga av den långa vistelsetiden i landet, men för oss är det ett genomförbart alternativ! Och tänk att få möjligheten att bo tillsammans, jag och J tillsammans med vårt nya barn i det land där han eller hon levt sitt korta liv dittills.
Adoption har aldrig varit ett främmande alternativ för varken mig eller J, men fram tills alldeles nyligen har det känts som en backup-plan, i fall vi inte kan få biologiska barn. Nu är det inte längre en "backup" utan ett alternativt, lika bra som något annat.
Efter missfallet började jag tänka mer och mer på hur det skulle vara att "bli med barn" på ett annat sätt än det som innebär att jag har ett växande barn i magen. Och hur skulle vår familj vara med en liten kille eller tjej som födds i en helt annan del av världen?
När jag läste på om adoption och de olika alternativen som finns avseende länder, barn och byråer fastnade jag för ett alternativ. Kenya. Att adoptera från Kenya innebär en process som ser ut ungefär såhär:
1, Vi ställer oss i kön hos en adoptionsbyrå
2, Vi anmäler oss till den obligatoriska föräldrautbildningen och kontaktar kommunen för...
3, att genomgå en "hemutredning" för att visa att vi är lämpliga adoptivföräldrar
4, Därefter skickar vi via adoptionsbyrån in en ansökan till Kenya
5, Och väntar i 3-5 månader
6, Efter barnbesked åker vi ner till Kenya...
7, där vi får vårdnaden om vårt barn och sen stannar i landet (med barnet, som en familj) i 6-10 månader...
8, innan allt juridiskt är klart och vi kan åka hem till Sverige hela familjen
Det är inte alla som har möjlighet att adoptera i Kenya pga av den långa vistelsetiden i landet, men för oss är det ett genomförbart alternativ! Och tänk att få möjligheten att bo tillsammans, jag och J tillsammans med vårt nya barn i det land där han eller hon levt sitt korta liv dittills.
En tid i mörker
Efter att vi fått konstaterat att det vi varit med om var ett säkert missfall var jag trött. Inte ledsen, inte arg - bara trött och orkeslös.
I samma veva tvingades jag ge upp min livs stora passion, ridningen, pga allergi. Och som om det inte var nog - bara dagar efter att jag tagit farväl från hästen slutade ett veterinärbesök med hunden i att jag tog beslutet att avliva vår fyrbenta bästa vän. Mitt hjärta slets i bitar, köttslamsor av hopp och glädje slängdes bort och ersattes i stället med stora mörka, infekterade sår.
Under ett par veckor gick jag in i mig själv fullständigt. Jag ringde inte tillbaka till vänner och familj när de ringt, la mig och sov så fort jag fick möjlighet och orkade knappt prata med J här hemma heller. Allt kändes hopplöst och bara tanken på att utsätta mig själv för ett IVF-försök till gjorde mig skräckslagen.
Mina tankar började vandra åt adoptionshållet och alternativet som tidigare känts som ett "andrahandsalternativ" började plötsligt kännas mer och mer "helrätt".
Och kroppen är fantastisk. Efter tre veckor från den hemska veckan med konstaterat missfall och förlorad hund och häst kändes livet värt att leva igen. Jag var nere och slog i botten en kort, kort stund, men tack vare min viljestyrka och tack vare J som var/är ett fantastiskt stöd lyckades jag ta mig upp igen.
Förra helgen var vi iväg på en Spa-helg och när jag kom innanför dörren igen och gick runt och tände upp julbelysningen i lägenheten denna andra advent så kände jag hopp igen. Kanske blir detta sista julen vi firar som barnlösa?
I samma veva tvingades jag ge upp min livs stora passion, ridningen, pga allergi. Och som om det inte var nog - bara dagar efter att jag tagit farväl från hästen slutade ett veterinärbesök med hunden i att jag tog beslutet att avliva vår fyrbenta bästa vän. Mitt hjärta slets i bitar, köttslamsor av hopp och glädje slängdes bort och ersattes i stället med stora mörka, infekterade sår.
Under ett par veckor gick jag in i mig själv fullständigt. Jag ringde inte tillbaka till vänner och familj när de ringt, la mig och sov så fort jag fick möjlighet och orkade knappt prata med J här hemma heller. Allt kändes hopplöst och bara tanken på att utsätta mig själv för ett IVF-försök till gjorde mig skräckslagen.
Mina tankar började vandra åt adoptionshållet och alternativet som tidigare känts som ett "andrahandsalternativ" började plötsligt kännas mer och mer "helrätt".
Och kroppen är fantastisk. Efter tre veckor från den hemska veckan med konstaterat missfall och förlorad hund och häst kändes livet värt att leva igen. Jag var nere och slog i botten en kort, kort stund, men tack vare min viljestyrka och tack vare J som var/är ett fantastiskt stöd lyckades jag ta mig upp igen.
Förra helgen var vi iväg på en Spa-helg och när jag kom innanför dörren igen och gick runt och tände upp julbelysningen i lägenheten denna andra advent så kände jag hopp igen. Kanske blir detta sista julen vi firar som barnlösa?
Missfallet
Dagen efter mitt positiva graviditetstest vaknade jag alltså upp blödandes.
Är du känslig för blodiga detaljer - sluta läs nu och hoppa ner till nästa stycke med fetstil!
När jag kom upp och satt mig på toaletten var det som att någon drog ur en propp ur mig - först kom en "klump" som uppskattningsvis var i tampongstorlek, och därefter en störtblödning som inte slutade under hela tiden jag satt där i kanske fem minuter. Jag grät inte ens. På något sätt var det som att min kropp fått nog - den orkade inte vara ledsen längre.
Från sjukhuset fick jag veta att jag bara skulle "vänta och se" och att blödningen inte behövde betyda att jag fått missfall. Det var otroligt frustrerande och dagarna som följde tog jag ett nytt graviditetstest varje dag. För varje dag blev testerna starkare och jag läste allt jag kom över om missfall - och om fall där personer visat sig vara gravida trots störtblödningar.
När det gått två veckor sen testdagen tog jag ett digitalt test som visade "Gravid 1-2 veckor". När jag tog detta test skulle jag vara i sjätte veckan om graviditeten skulle vara frisk. Efter samtal med läkaren fick jag åka upp till sjukhuset för ultraljud och blodprov, de var oroliga för utomkvedshavandeskap.
Läkarna såg inget alls på ultraljudet, varken graviditet eller tecken på utomkveds. Blodprovet visade 31 HCG och läkaren meddelade att detta innebar att de kunde konstatera att jag varit gravid, men att jag fått ett missfall.
Två veckor senare visade ytterligare ett blodprov 7 HCG och nu i veckan ska jag tillbaka för ytterligare en koll - när jag kommer under 4 HCG får jag äntligen boka in en preliminär tid för IVF-försök nummer tre.
Är du känslig för blodiga detaljer - sluta läs nu och hoppa ner till nästa stycke med fetstil!
När jag kom upp och satt mig på toaletten var det som att någon drog ur en propp ur mig - först kom en "klump" som uppskattningsvis var i tampongstorlek, och därefter en störtblödning som inte slutade under hela tiden jag satt där i kanske fem minuter. Jag grät inte ens. På något sätt var det som att min kropp fått nog - den orkade inte vara ledsen längre.
Från sjukhuset fick jag veta att jag bara skulle "vänta och se" och att blödningen inte behövde betyda att jag fått missfall. Det var otroligt frustrerande och dagarna som följde tog jag ett nytt graviditetstest varje dag. För varje dag blev testerna starkare och jag läste allt jag kom över om missfall - och om fall där personer visat sig vara gravida trots störtblödningar.
När det gått två veckor sen testdagen tog jag ett digitalt test som visade "Gravid 1-2 veckor". När jag tog detta test skulle jag vara i sjätte veckan om graviditeten skulle vara frisk. Efter samtal med läkaren fick jag åka upp till sjukhuset för ultraljud och blodprov, de var oroliga för utomkvedshavandeskap.
Läkarna såg inget alls på ultraljudet, varken graviditet eller tecken på utomkveds. Blodprovet visade 31 HCG och läkaren meddelade att detta innebar att de kunde konstatera att jag varit gravid, men att jag fått ett missfall.
Två veckor senare visade ytterligare ett blodprov 7 HCG och nu i veckan ska jag tillbaka för ytterligare en koll - när jag kommer under 4 HCG får jag äntligen boka in en preliminär tid för IVF-försök nummer tre.
IVF två. Del tre.
För att räknas som gravid efter ett IVF ska du ha minst 50 HCG vid testdagen. För att resultatet ska räknas som negativt ska du ligga under 4 HCG.
När jag fick resultatet på mitt blodprov två veckor efter återföringen hade jag 10 HCG. Jag var alltså KANSKE gravid.
Kanske. Ett hån. Som "ruvare" är du inställd på två saker: "Grattis, du är gravid!" eller "Nej, ingen lycka denna gång". "Kanske" fanns liksom inte ens som ett alternativ i mina tankar.
Hur som helst, ett "kanske" var det och jag fick uppmaningen om att vänta i två veckor (TVÅ VECKOR!) och därefter ta ett vanligt graviditetstest hemma. Givetvis kunde jag inte hålla mig i två veckor, utan bara tre dagar senare tog jag ett gravidietstest. Som visade tydligt postivt! Det var ett mycket starkare test än vad det varit när jag testade på testdagen. Jag ansträngde mig för att inte bli glad, för att inte ropa hej för tidigt och för att ha is i magen. Men efter nära tre års försök utan ens en tillstymmelse till positivt resultat på graviditetstesten var det svårt. Ska jag vara helt ärlig så dansade jag afrikansk dans, med ett stort leende på läpparna inombords.
Dagen efter vaknade jag upp och hade ont i magen. Och något var blött i sängen...blod.
När jag fick resultatet på mitt blodprov två veckor efter återföringen hade jag 10 HCG. Jag var alltså KANSKE gravid.
Kanske. Ett hån. Som "ruvare" är du inställd på två saker: "Grattis, du är gravid!" eller "Nej, ingen lycka denna gång". "Kanske" fanns liksom inte ens som ett alternativ i mina tankar.
Hur som helst, ett "kanske" var det och jag fick uppmaningen om att vänta i två veckor (TVÅ VECKOR!) och därefter ta ett vanligt graviditetstest hemma. Givetvis kunde jag inte hålla mig i två veckor, utan bara tre dagar senare tog jag ett gravidietstest. Som visade tydligt postivt! Det var ett mycket starkare test än vad det varit när jag testade på testdagen. Jag ansträngde mig för att inte bli glad, för att inte ropa hej för tidigt och för att ha is i magen. Men efter nära tre års försök utan ens en tillstymmelse till positivt resultat på graviditetstesten var det svårt. Ska jag vara helt ärlig så dansade jag afrikansk dans, med ett stort leende på läpparna inombords.
Dagen efter vaknade jag upp och hade ont i magen. Och något var blött i sängen...blod.
IVF två. Del två.
Ruvartiden. Skräcktiden.
Efter att jag fått tillbaka ett embyro i livmodern var jag gravid. I alla fall rent teoretiskt.
Varje dag vaknade jag, förde in en vaginalgel med progresteon (ett hormon som ska göra miljön i livmodern "optimal" för embryot) och sen levde jag livet som vanligt. I alla fall var det så läkaren sagt att jag skulle göra. Men så lätt var det inte att leva som "vanligt". Minsta lilla stick i magen analyserades, kanske betyder det något bra. Eller dåligt?
Jag var ute och red i skogen och när hästen ryckte till, skrämd av en fågel, var jag mer eller mindre beredd att slänga mig av och lägga ridningen på hyllan i nio månader. En morgon vaknade jag av att hela lägenheten luktade hundmat. Dagen efter somnade jag på en bio och ytterligare en dag senare höll jag på att kräkas av doften av apelsin. Och jag blev mer och mer säker - det måste ha tagit sig!
Samma dag som jag skulle få svar på mitt blodprov tog jag ett vanligt graviditetstest hemma, jag kunde helt enkelt inte låta bli. Och det visade positivt! Ett ganska svagt streck, men ändå - ett streck! Jag gjorde allt jag kunde för att "vara normal" och inte ta ut segern i förskott. Och gjorde allt jag kunde för att stålsätta mig för ett negativt resultat på blodprovet, även om jag någonstans inom mig var mer eller mindre övertygad om att svaret skulle vara: GRATTIS, du är GRAVID!!!
J fick ringa kliniken när det var dags, jag var alldeles för nervös. Han gick in på sovrummet och ringde och kvar satt jag i soffan, frenetskt tuggande på naglarna. Efter några minuter hörde jag hur dörren till sovrummet öppnades och ut kom J med en min som var svår att tolka. "Men säg nu då, vad sa de?!" mer eller mindre ropade jag och J satte sig jämte mig och sa "Bli inte ledsen nu, det är inte negativt. Men det är inte positivt heller. De sa att du KANSKE är gravid".
Efter att jag fått tillbaka ett embyro i livmodern var jag gravid. I alla fall rent teoretiskt.
Varje dag vaknade jag, förde in en vaginalgel med progresteon (ett hormon som ska göra miljön i livmodern "optimal" för embryot) och sen levde jag livet som vanligt. I alla fall var det så läkaren sagt att jag skulle göra. Men så lätt var det inte att leva som "vanligt". Minsta lilla stick i magen analyserades, kanske betyder det något bra. Eller dåligt?
Jag var ute och red i skogen och när hästen ryckte till, skrämd av en fågel, var jag mer eller mindre beredd att slänga mig av och lägga ridningen på hyllan i nio månader. En morgon vaknade jag av att hela lägenheten luktade hundmat. Dagen efter somnade jag på en bio och ytterligare en dag senare höll jag på att kräkas av doften av apelsin. Och jag blev mer och mer säker - det måste ha tagit sig!
Samma dag som jag skulle få svar på mitt blodprov tog jag ett vanligt graviditetstest hemma, jag kunde helt enkelt inte låta bli. Och det visade positivt! Ett ganska svagt streck, men ändå - ett streck! Jag gjorde allt jag kunde för att "vara normal" och inte ta ut segern i förskott. Och gjorde allt jag kunde för att stålsätta mig för ett negativt resultat på blodprovet, även om jag någonstans inom mig var mer eller mindre övertygad om att svaret skulle vara: GRATTIS, du är GRAVID!!!
J fick ringa kliniken när det var dags, jag var alldeles för nervös. Han gick in på sovrummet och ringde och kvar satt jag i soffan, frenetskt tuggande på naglarna. Efter några minuter hörde jag hur dörren till sovrummet öppnades och ut kom J med en min som var svår att tolka. "Men säg nu då, vad sa de?!" mer eller mindre ropade jag och J satte sig jämte mig och sa "Bli inte ledsen nu, det är inte negativt. Men det är inte positivt heller. De sa att du KANSKE är gravid".
IVF två. Del ett.
I oktober var det dags för vårt andra IVF-försök.
Denna gången fick jag Menopur: en spruta som är mycket otäckare än Puregon, men som förbättrar äggkvalitén. Den innehåller hormon som är framställt av djururin, till skillnad från den förra som innehöll kemiskt framställt hormon.
Det var stor skillnad på hormonstimuleringen denna gången. Jag blev inte i närheten av så känslig rent psykiskt som förra gången och jag fick inte samma svåra biverkningar med bröst som kändes som att de skulle sprängas vilken stund som helst och hugg i äggstockarna.
Vid ett inte alls lika smärtsamt äggplock fick läkaren ut nio ägg och när jag dagen efter satt som på nålar för att vänta på samtalet som förra gången fått mig att tappa fotfästet helt så ringde telefonen - och denna gången fick vi glada nyheter! Två ägg blev befruktade och ett av dem skulle återföras till min livmoder dagen efter.
Vid återföringen fick vi se på en skärm hur ett litet fyrcelligt embryo "sköts" in i livmodern genom en tunn gummislang. Efter det kontrollerade läkaren att det satt på plats genom ett ultaljud och sen var det bara att åka hem och vänta - två veckor senare skulle jag lämna ett blodprov för att mäta graviditetshormonet HCG.
Denna gången fick jag Menopur: en spruta som är mycket otäckare än Puregon, men som förbättrar äggkvalitén. Den innehåller hormon som är framställt av djururin, till skillnad från den förra som innehöll kemiskt framställt hormon.
Det var stor skillnad på hormonstimuleringen denna gången. Jag blev inte i närheten av så känslig rent psykiskt som förra gången och jag fick inte samma svåra biverkningar med bröst som kändes som att de skulle sprängas vilken stund som helst och hugg i äggstockarna.
Vid ett inte alls lika smärtsamt äggplock fick läkaren ut nio ägg och när jag dagen efter satt som på nålar för att vänta på samtalet som förra gången fått mig att tappa fotfästet helt så ringde telefonen - och denna gången fick vi glada nyheter! Två ägg blev befruktade och ett av dem skulle återföras till min livmoder dagen efter.
Vid återföringen fick vi se på en skärm hur ett litet fyrcelligt embryo "sköts" in i livmodern genom en tunn gummislang. Efter det kontrollerade läkaren att det satt på plats genom ett ultaljud och sen var det bara att åka hem och vänta - två veckor senare skulle jag lämna ett blodprov för att mäta graviditetshormonet HCG.
Livet - on hold
Livet som ofrivilligt barnlös handlar till stora delar om väntan. Och om livet som passerar medans ni väntar.
Under perioden du utreds handlar livet om dagar i cykeln du ska lämna blodprov och om väntan på att remissen ska gå iväg. Och sen väntan på att brevbäraren ska komma med kallelsen till läkaren.
Sen kommer IVF-perioden i ditt liv. Då lever du efter ett nedskrivet schema i en plastmapp från kliniken. Först kommer mensen och du börjar spruta: väntan på att äggen ska bli "klara". Därefter äggplock och väntan på besked om äggen befruktas. Sen återföring och nu börjar den värsta väntan av dem alla: "Ruvartiden". Denna tid innebär att du går runt och bär på ett befruktat embryo och inte kan göra något annat än att bara vänta på att tiden går. Sen kommer testdagen och är resultatet negativt inleds en ny väntan: Väntan på nästa försök.
Efter ett misslyckat IVF-försök ska du helst få en mens "emellan" innan du kan köra på med nästa försök. Det innebär fyraveckorsintervaller: Misslyckat försök-fyra veckor-mens-fyra veckor-Nytt försök.
Samtidigt som all denna väntan sker, så pågår livet. Vi måste fortsätta prestera på jobbet, hålla städat hemma och se till att det finns rena kläder att ta på oss, det är bra om vi äter och helst ska vi ta oss tid att vårda vårt förhållande. Om inte annat så innebär ofrivillig barnlöshet att vi blir rustade inför småbarnsåren - för bättre skola i tålamod finns nog inte.
Under periden du försöker "på egen hand" delas livet upp i tvåveckorsintervaller. När mensen kommer börjar du vänta på ägglossning. Efter ägglossningen väntar du på att mensen (helst inte) ska komma och sen börjar du om från början igen. Och varje månad planerar du för "i fall att". En festinbjudan tre månader bort kan innebära att du börjar fundera på ursäkter till att inte dricka, ett jobbprojekt ett år bort kan verka meningslöst eftersom att du förhoppningsvis är föräldraledig då, osv. Varje ägglossning räknar du, "maj-juni-juli.... JANUARI kommer den lille". Och varje gång mensen kommer slås du ner. Till en början är det besvikelse, ett litet hugg i hjärtat. Efter ett år utvecklas besvikelsen till frustration och efter två år innebär mensen ren och skär sorg. Sorg över att din kropp inte fungerar, sorg över att det inte blir en sommar/Jul/semester med barn detta året heller.
Under perioden du utreds handlar livet om dagar i cykeln du ska lämna blodprov och om väntan på att remissen ska gå iväg. Och sen väntan på att brevbäraren ska komma med kallelsen till läkaren.
Sen kommer IVF-perioden i ditt liv. Då lever du efter ett nedskrivet schema i en plastmapp från kliniken. Först kommer mensen och du börjar spruta: väntan på att äggen ska bli "klara". Därefter äggplock och väntan på besked om äggen befruktas. Sen återföring och nu börjar den värsta väntan av dem alla: "Ruvartiden". Denna tid innebär att du går runt och bär på ett befruktat embryo och inte kan göra något annat än att bara vänta på att tiden går. Sen kommer testdagen och är resultatet negativt inleds en ny väntan: Väntan på nästa försök.
Efter ett misslyckat IVF-försök ska du helst få en mens "emellan" innan du kan köra på med nästa försök. Det innebär fyraveckorsintervaller: Misslyckat försök-fyra veckor-mens-fyra veckor-Nytt försök.
Samtidigt som all denna väntan sker, så pågår livet. Vi måste fortsätta prestera på jobbet, hålla städat hemma och se till att det finns rena kläder att ta på oss, det är bra om vi äter och helst ska vi ta oss tid att vårda vårt förhållande. Om inte annat så innebär ofrivillig barnlöshet att vi blir rustade inför småbarnsåren - för bättre skola i tålamod finns nog inte.
IVF ett. Del tre.
Dagen efter äggplocket vaknade jag redan klockan sex på morgonen. Läkaren hade sagt att hon skulle ringa före klockan elva på förmiddagen för att meddela hur äggen klarat natten och för att planera in tid för en återföring dagen efter och jag hade inga som helst planer på att missa samtalet.
Jag började misstänka att något var fel. Varför skulle de dröja med resultatet om det inte var något fel? När klockan var tjugo i tolv ringde äntligen telefonen! Jag svarade med darrande röst och inom mig åkte alla känslor bergochdalbana, jag slets mellan hopp och förtvivlan och under tiden läkaren presenterade sig och berättade varifrån hon ringde hann jag tänka: "Men för i helvete, SÄG det bara!". Och mer hann jag inte tänka, för plötsligt hör jag en urskuldrande ton i rösten som sa: "....bla,bla,bla...tyvärr...bara tre ägg som....bla,bla,bla...men inget befruktades...bla,bla,bla...till nästa gång ska vi försöka...."
Inget av mina fem ägg blev befruktade. Tre var av så låg kvalitet att de fick slängas, och de två som höll måttet vägrade att "släppa in" J´s spermier. Mina ägg är otrevliga ägg, tydligen. Sådana där falska jäklar som låtsas som att de vill samarbeta, men sen beslutar sig för att jävlas i sista sekund.
Luften gick ur mig. Inte bara luften, ALLT gick ur mig. Livsglädjen, viljan att fortsätta försöka, viljan att umgås med människor och lusten att prata med läkare. På något outgrundligt sätt lyckades jag ändå fortsätta att gå upp på morgonen, äta mat och gå till jobbet efter ett par dagars sängliggande.
Efter en vecka hade jag lyckats uppbåda tillräckligt mycket glöd för att orka planera in ett nytt försök. Nu väntade två månader av väntan. Igen.
När klockan var tio satt jag sen flera timmar på helspänn, med blicken stirrandes på telefonen som aldrig ville ringa. Klockan blev kvart över tio, halv elva, elva, kvart över elva.
Jag började misstänka att något var fel. Varför skulle de dröja med resultatet om det inte var något fel? När klockan var tjugo i tolv ringde äntligen telefonen! Jag svarade med darrande röst och inom mig åkte alla känslor bergochdalbana, jag slets mellan hopp och förtvivlan och under tiden läkaren presenterade sig och berättade varifrån hon ringde hann jag tänka: "Men för i helvete, SÄG det bara!". Och mer hann jag inte tänka, för plötsligt hör jag en urskuldrande ton i rösten som sa: "....bla,bla,bla...tyvärr...bara tre ägg som....bla,bla,bla...men inget befruktades...bla,bla,bla...till nästa gång ska vi försöka...."
Inget av mina fem ägg blev befruktade. Tre var av så låg kvalitet att de fick slängas, och de två som höll måttet vägrade att "släppa in" J´s spermier. Mina ägg är otrevliga ägg, tydligen. Sådana där falska jäklar som låtsas som att de vill samarbeta, men sen beslutar sig för att jävlas i sista sekund.
Luften gick ur mig. Inte bara luften, ALLT gick ur mig. Livsglädjen, viljan att fortsätta försöka, viljan att umgås med människor och lusten att prata med läkare. På något outgrundligt sätt lyckades jag ändå fortsätta att gå upp på morgonen, äta mat och gå till jobbet efter ett par dagars sängliggande.
Efter en vecka hade jag lyckats uppbåda tillräckligt mycket glöd för att orka planera in ett nytt försök. Nu väntade två månader av väntan. Igen.
IVF ett. Del två.
På dagen för äggplock gick vi upp tidigt för att hinna till Malmö i tid. Jag hade varit fastande sen midnatt och trots min hunger var rädslan inför ingreppet det som dominerade bilfärden. Väl på plats fick jag ta på mig riktigt tjusiga sjukhuskläder och J fick följa med en sjuksköterska som visade vägen in till det lilla sterila sjukhusrum där han skulle göra sin del av processen och leverera ett par miljoner simmare.
Jag vägdes in (+15 kg sen bröllopet ett och ett halvt år tidigare, det kostar en del skräpmat och orkelösa kvällar i soffan att befinna sig i barnlöshetskarusellen) och fick en nål i armen. Efter två lugnande tabletter kände jag mig härligt avslappnad och lät mig ledas in i operationssalen där en gynstol var placerad intill två stora skärmar där vi skulle kunna följa processen. J satt vid min sida och höll mig i handen genom hela ingreppet. Även han fick trendigt gröna kirurgkläder (med mattantspappersmössa, ni vet) att bära.
Läkaren gav mig lokalbedövning (i livmodern?) och plockade sen fram sin sinnessjukt långa nål som var kopplad till en tunn slang. Efter att jag fått en påfyllning av morfin i armen, tog hon sen ovan nämnda nål och började sticka hål på mina äggstockar och sög ut ägg efter ägg. Jag kan inte med ord beskriva smärtan jag upplevde, men låt oss säga att det tog ganska många dagar innan jag kunde gå helt obehindrat igen. Totalt fem ägg plockades ut och efter ett par timmars vila på sjukhuset fick jag och J packa ihop och lämna äggen i läkarnas händer.
Nu var det bara att vänta och se hur många som skulle bli befruktade!
Jag vägdes in (+15 kg sen bröllopet ett och ett halvt år tidigare, det kostar en del skräpmat och orkelösa kvällar i soffan att befinna sig i barnlöshetskarusellen) och fick en nål i armen. Efter två lugnande tabletter kände jag mig härligt avslappnad och lät mig ledas in i operationssalen där en gynstol var placerad intill två stora skärmar där vi skulle kunna följa processen. J satt vid min sida och höll mig i handen genom hela ingreppet. Även han fick trendigt gröna kirurgkläder (med mattantspappersmössa, ni vet) att bära.
Läkaren gav mig lokalbedövning (i livmodern?) och plockade sen fram sin sinnessjukt långa nål som var kopplad till en tunn slang. Efter att jag fått en påfyllning av morfin i armen, tog hon sen ovan nämnda nål och började sticka hål på mina äggstockar och sög ut ägg efter ägg. Jag kan inte med ord beskriva smärtan jag upplevde, men låt oss säga att det tog ganska många dagar innan jag kunde gå helt obehindrat igen. Totalt fem ägg plockades ut och efter ett par timmars vila på sjukhuset fick jag och J packa ihop och lämna äggen i läkarnas händer.
Nu var det bara att vänta och se hur många som skulle bli befruktade!
IVF ett. Del ett.
I augusti, fem månader efter att remissen gått iväg, var det äntligen dags för vårt första IVF-försök.
På mensens tredje dag började jag spruta Puregon, ett kemiskt framställt hormon som stimulerar tillväxt av ägg i äggstockarna. "Sprutan" var egentligen inte en spruta utan en "penna" med supertunn nål som jag skulle sticka in i magen varje kväll, ungefär som en sån som diabetiker tar.
Min spruträdsla visade sig vara svårare än jag trott att komma över. Trots att jag laddat upp med bedövningsplåster och tröstgodis så grät jag varje gång det var dags att ta sprutan. Under denna första omgång blev det totalt 15 sprutor (Hormonet Puregon och "bromsningssprutan" Orgalutran som ska hindra äggen från att lossa för tidigt). Varje spruta innebar en fruktansvärd kamp inom mig och jag kan ju inte direkt säga att mitt psyke blev stabilare av hormonerna.
Jag fick lämna ett blodprov och göra ett ultraljud under tiden som jag tog sprutorna och efter 10 dagar fick jag besked om att det blivit dags att plocka ut äggen.
Tålamod.
I mars gick vår remiss till reproduktionsmedicinska kliniken i Malmö iväg. Jag läste allt jag kom över som handlade om IVF och förberedde mig mentalt inför vad som komma skulle under denna period. Dagar blev till veckor som blev till månader. Varje dag kastade jag mig över posten för att se om vi fått någon kallelse.
De månader som gick var otroligt påfrestande. Jag slets mellan hopp och förtvivlan, längtade efter att få komma igång men bävade inför sprutorna då jag var otroligt spruträdd (ytterligare en rädsla som jag tvingats komma över längst vägen). Det var också under denna period som det sakta började sjunka in att vi inte skulle kunna få barn på naturlig väg. Även om vi vetat det länge, så blev liksom väntan på IVF ett påtagligt "bevis" för att min kropp inte ville producera ett barn som den blev tillsagd att göra.
Efter tre månader blev vi äntligen kallade till Malmö! Tiden vi fått innebar att vi var tvungen att avboka en konferens, boka om en flygresa och ställa in ett möte - men vad gjorde väl det? Jag har aldrig sett fram så mycket emot ett läkarbesök.
Provrörs-vadå?
Efter att vi genomgått vår fertilitetsutredning, som egentligen inte sa mer än att jag kanske hade igenvuxna äggledare fick vi besked om att vi skulle få en remiss till IVF, eller provrörsbefruktning. Vi fick en liten broschyr och en uppmaning av att "njuta av varandra" tills dess att det skulle bli dags att sätta igång.
Jag tog emot broschyren glatt och trampade ovetandes ut från sjukhuset. Provrörsbefruktning, det hade jag ju hört talas om någon gång. Fast, vad INNEBÄR det egentligen? Plötsligt såg jag små foster, ihopkurade i rader av provrör på ett labratorium framför mig. Men HERREGUD! Det här kunde jag ju bara inte genomföra!
Väl hemma läste jag igenom den där lilla broschyren från början till slut ett par-tre gånger för att verkligen förstår vad det var som skulle hända. I korta drag ser processen ut såhär (med min metod, en del får köra "långa" metoden och då ska kroppen "nedregleras" och sättas i "fejkat klimakterie" innan det går att sätta igång):
Steg 1: På mensens andra dag får du börja ta sprutor med hormon i, varje dag. Hormonet ska få äggstockarna att börja producera massor med ägg.
Steg 2: Efter fem-sex dagar får du åka till sjukhuset och göra ett vaginalt ultraljud för att se hur många ägg kroppen har börjat producera och hur stora äggblåsorna som äggen ligger i blivit.
Steg 3: Beroende på hur ultraljudet i steg 2 såg ut, får man göra ett eller två ultraljud till (eller inget, om äggen är "klara")
Steg 4: När äggen är "klara" får du en exakt tidpunkt och dag för när du ska ta en "ägglossningsspruta".
Steg 5: Två dagar senare är du och mannen på sjukhuset och mannen får gå in i ett sterilt sjukhusrum där det finns en liten tv som visar porr från 80-talet. Där inne ska han dejta en plastmugg, gärna så fort som möjligt eftersom att en sjuksköterska väntar.
Steg 6: Exakt 36 timmar efter ägglossningssprutan ska du vara i en operationssal på sjukhuset. Du får morfin och lokalbedövning (och det kan behövas!) innan läkaren med en typ halvmeter lång nål sticker hål på dina äggstockar och "suger ut" äggen, ett efter ett.
Steg 8: Dagen efter talar du i telefon med kliniken och får besked om något eller några ägg blivit befruktade
Steg 9: OM något ägg är befruktat får du åka in efter ytterligare någon dag, 2-5 dagar efter att äggen plockats ut, och hoppa upp i en gynstol (den är du kompis med vid detta laget) för att "få tillbaka" ett ägg som nu är befruktat med mannens spermier.
Steg 10: Nu är du gravid tills motsatsen bevisats! I 12 dagar (varierar otroligt mycket från klinik till klinik) får du ta progresteron som innehåller något slags hormon som gör klimatet i livmodern "gynnsamt".
Steg 11: Testdagen. Genom att lämna ett blodprov får du veta om graviteten "tagit sig" eller inte. Blodprovet ska visa över 50 HCG (graviditetshormon) för att vara positivt, och får du över det: Grattis, du är gravid! Visar blodprovet under 2 HCG är provet negativt: Du lyckades inte denna gången, var god försök igen.
Alltså inga ihopkrupna foster i provrör, men ganska avancerat ändå! Efter att ha läst den där lilla broschyren ungefär en miljon gånger så kände jag mig redo: Nu kan kallelsen till sjukhuset komma!
Jag tog emot broschyren glatt och trampade ovetandes ut från sjukhuset. Provrörsbefruktning, det hade jag ju hört talas om någon gång. Fast, vad INNEBÄR det egentligen? Plötsligt såg jag små foster, ihopkurade i rader av provrör på ett labratorium framför mig. Men HERREGUD! Det här kunde jag ju bara inte genomföra!
Väl hemma läste jag igenom den där lilla broschyren från början till slut ett par-tre gånger för att verkligen förstår vad det var som skulle hända. I korta drag ser processen ut såhär (med min metod, en del får köra "långa" metoden och då ska kroppen "nedregleras" och sättas i "fejkat klimakterie" innan det går att sätta igång):
Steg 1: På mensens andra dag får du börja ta sprutor med hormon i, varje dag. Hormonet ska få äggstockarna att börja producera massor med ägg.
Steg 2: Efter fem-sex dagar får du åka till sjukhuset och göra ett vaginalt ultraljud för att se hur många ägg kroppen har börjat producera och hur stora äggblåsorna som äggen ligger i blivit.
Steg 3: Beroende på hur ultraljudet i steg 2 såg ut, får man göra ett eller två ultraljud till (eller inget, om äggen är "klara")
Steg 4: När äggen är "klara" får du en exakt tidpunkt och dag för när du ska ta en "ägglossningsspruta".
Steg 5: Två dagar senare är du och mannen på sjukhuset och mannen får gå in i ett sterilt sjukhusrum där det finns en liten tv som visar porr från 80-talet. Där inne ska han dejta en plastmugg, gärna så fort som möjligt eftersom att en sjuksköterska väntar.
Steg 6: Exakt 36 timmar efter ägglossningssprutan ska du vara i en operationssal på sjukhuset. Du får morfin och lokalbedövning (och det kan behövas!) innan läkaren med en typ halvmeter lång nål sticker hål på dina äggstockar och "suger ut" äggen, ett efter ett.
Steg 7: Du får vila efter ingreppet och sen åka hem. Under tiden sammanför de äggen med spermier i olika kärl (provrör, antar jag).
Steg 8: Dagen efter talar du i telefon med kliniken och får besked om något eller några ägg blivit befruktade
Steg 9: OM något ägg är befruktat får du åka in efter ytterligare någon dag, 2-5 dagar efter att äggen plockats ut, och hoppa upp i en gynstol (den är du kompis med vid detta laget) för att "få tillbaka" ett ägg som nu är befruktat med mannens spermier.
Steg 10: Nu är du gravid tills motsatsen bevisats! I 12 dagar (varierar otroligt mycket från klinik till klinik) får du ta progresteron som innehåller något slags hormon som gör klimatet i livmodern "gynnsamt".
Steg 11: Testdagen. Genom att lämna ett blodprov får du veta om graviteten "tagit sig" eller inte. Blodprovet ska visa över 50 HCG (graviditetshormon) för att vara positivt, och får du över det: Grattis, du är gravid! Visar blodprovet under 2 HCG är provet negativt: Du lyckades inte denna gången, var god försök igen.
Alltså inga ihopkrupna foster i provrör, men ganska avancerat ändå! Efter att ha läst den där lilla broschyren ungefär en miljon gånger så kände jag mig redo: Nu kan kallelsen till sjukhuset komma!
"Blir det så blir det"
Jag och J träffades hösten 2008 och blev ganska omedelbart störtkära. Redan i februari 2009 beslöt vi oss att skippa skydd och se vad som hände. "Blir det så blir det" sa vi båda glatt och var sådär skönt avslappnade till hela grejen. Fem år tidigare hade jag tvingats ta ut min hormonspiral som "satt fel" och en barnmorska förklarade då lite kort att den ena äggledaren eventuellt hade skadats. Som tjugoåring kändes inte det som ett direkt problem, och ska jag vara helt ärligt så förstod jag nog inte riktigt vad det betydde heller.
Nåväl, där i februari för snart tre år sen bestämde vi oss för att köra oskyddat och även om jag försökte ge sken av att det inte var så noga och att vi inte på något sätt försökte så skrek hela jag efter ett barn inombords. Min barnlängtan kom redan när jag var tjugotvå någonting och vickade på ett dagis. Och sen har den liksom inte försvunnit sen dess.
Om J hade vetat hur väl jag planerade in ägglossningarna redan då, när vi egentligen bara lite avslappnat "nöjesknullade" hade han nog fått kalla fötter och artigt men bestämt (för det är sån han är) tackat för sig.
Om J hade vetat hur väl jag planerade in ägglossningarna redan då, när vi egentligen bara lite avslappnat "nöjesknullade" hade han nog fått kalla fötter och artigt men bestämt (för det är sån han är) tackat för sig.
Det dröjde dock ganska länge innan vi tog steget och uttalade att vi "försökte på allvar" och därmed blev testlagrets bästa kunder genom att beställa hem kilovis med ägglossningstest.
Att reduceras till en livmoder i en gynstol
I slutet av 2010 inleddes min och J´s fertilitetsutredning. Det låter avancerat och grundligt, just det där med utredning. Och när jag berättar om det för oinvigda brukar jag ofta dra på lite extra, berätta hur både jag och J synades och testades från topp till två, utifrån och in.
I själva verket var det hela ganska odramatiskt. Jag fick kliva upp i STOLEN och låta mig undersökas av latexklädda händer och steriliserade verktyg ett par gånger. På den tiden var det fortfarande en onaturlig och obehaglig sak att göra, lite nervöst. Nu ett år senare är jag redo att dra av mig byxorna och svinga upp i stolen så fort jag kommer i närheten av ett sjukhus.
Nåväl. Utöver att undersökas i stolen fick jag göra ultraljud, kontraströntga äggledarna, lämna blodprov och sen komma tillbaka och lämna blod ännu en gång. J fick åka till Malmö och lämna sperma i ett sterilt sjukhusrum. Då låg han på plus på sympatikontot och kunde förvänta sig en och annan fotmassage som plåster på såren. Nu ett år senare så ligger han i lä vad gäller hemska psykiska (och fysiska) prövningar, men mer om det i ett annat inlägg!
Avslutningsvis fick även J lämna ett blodprov och sen var det klart. Bara sådär.
Inga fel hittades på någon av oss. Det enda de hade att säga var att Johan hade toppkvalitet på sina små krigare, att jag hade ägglossning som jag skulle och att nästa steg var IVF. Vad nu det innebar...?
VÅR HISTORIK I PUNKTFORM (Uppdateras löpande)
Ofrivilligt barnlös som längtar efter en ny familjemedlem att älska. Inga konstaterade fel hos varken mig eller maken.
Vår historia ser ut såhär:
2009
Feb – börjar ha oskyddat sex, ”blir det så blir det”
Juni – bestämmer oss för att försöka "på riktigt", utan att stressa
Sept – Slutar röka, börjar motionera, drar ner på alkohol för att öka chanserna
2010
Juli – Bestämmer oss för att påbörja utredning, startar med ägglossningstest
28 sept – Skickar in egenremiss
22 nov – Första läkarbesöket, gynundersökning
3 dec – Mannen lämnar spermaprov
2011
27 jan – Läkarbesök, blodprov och cellprov
14 mars – Kontrastultraljud, "spolning" av äggledare. Blodprov.
Får besked om IVF
11 april – Bekräftelse om mottagen remiss om IVF
13 april – Samtal med kuratorn
14 juni – Patientskola i Malmö
21 juni – Första läkarbesöket i Malmö
17 aug – Börjar spruta med hormonsprutor (Puregon 125 och orgalutran)
22 aug – Blodprov
23 aug – Ultraljud, sju äggblåsor syns
24 aug – Tar ägglossningsspruta, Ovitrelle
26 aug – Äggplock, de får ut fem ägg
27 aug – Får besked om att inget ägg befruktades
10 okt – Börjar spruta med hormonsprutor (Menopur 150 och orgalutran)
15 okt – Ultraljud 1 i Malmö, 8 äggblåsor syns + 4 små, ökar dosen Menopur 225
18 okt – Ultraljud 2 i Malmö, 11 äggblåsor syns
19 okt – Tar ägglossningsspruta, Ovitrelle
21 okt - Äggplock, de får ut nio ägg
22 okt – Får besked om att två ägg befruktas
23 okt - Återföring av ett ägg med toppkvalitet
4 nov - Svar på blodprov, 10 HCG (varken neg el. pos)
Får order att vänta i 14 dagar och testa igen hemma
18 nov - Gravtest hemma visar "Gravid 1-2 veckor". Åker in för VUL där läkaren inte ser något, blodprov visar 31 HCG. Läkaren konstaterar missfall
1 dec - Blodprov visar 7 HCGVår historia ser ut såhär:
2002009
2009
Feb – börjar ha oskyddat sex, ”blir det så blir det”
Juni – bestämmer oss för att försöka "på riktigt", utan att stressa
Sept – Slutar röka, börjar motionera, drar ner på alkohol för att öka chanserna
2010
Juli – Bestämmer oss för att påbörja utredning, startar med ägglossningstest
28 sept – Skickar in egenremiss
22 nov – Första läkarbesöket, gynundersökning
3 dec – Mannen lämnar spermaprov
2011
27 jan – Läkarbesök, blodprov och cellprov
14 mars – Kontrastultraljud, "spolning" av äggledare. Blodprov.
Får besked om IVF
11 april – Bekräftelse om mottagen remiss om IVF
13 april – Samtal med kuratorn
14 juni – Patientskola i Malmö
21 juni – Första läkarbesöket i Malmö
17 aug – Börjar spruta med hormonsprutor (Puregon 125 och orgalutran)
22 aug – Blodprov
23 aug – Ultraljud, sju äggblåsor syns
24 aug – Tar ägglossningsspruta, Ovitrelle
26 aug – Äggplock, de får ut fem ägg
27 aug – Får besked om att inget ägg befruktades
10 okt – Börjar spruta med hormonsprutor (Menopur 150 och orgalutran)
15 okt – Ultraljud 1 i Malmö, 8 äggblåsor syns + 4 små, ökar dosen Menopur 225
18 okt – Ultraljud 2 i Malmö, 11 äggblåsor syns
19 okt – Tar ägglossningsspruta, Ovitrelle
21 okt - Äggplock, de får ut nio ägg
22 okt – Får besked om att två ägg befruktas
23 okt - Återföring av ett ägg med toppkvalitet
4 nov - Svar på blodprov, 10 HCG (varken neg el. pos)
Får order att vänta i 14 dagar och testa igen hemma
18 nov - Gravtest hemma visar "Gravid 1-2 veckor". Åker in för VUL där läkaren inte ser något, blodprov visar 31 HCG. Läkaren konstaterar missfall
1 dec - Blodprov visar 7 HCG.
2011 blev inte vårt år heller.
Ännu en blogg om barnlöshet. Ännu en trött tjej som sitter och skriver, gömd bakom sin anonymitet, om livet som pågår trots att det står stilla. Om året som inte blev vårt år denna gången heller.
Jag skriver detta inlägg som ett presentationsinlägg i denna nyskapade blogg. Jag kommer att fylla på med mer detaljerade berättelser om vår resa hitills och under tiden då den fortsätter, men jag vill redan nu reservera mig för att ni kanske inte kommer att få en chans att lära känna den ”vanliga” jag. Och jag vill redan nu ge er ett heads up så att ni ska veta vad det är som gör att jag ibland försvinner och inte uppdaterar på ett tag. För jag kommer inte att uppdatera så frekvent som jag kanske borde.
Vi står väl inte varandra så nära, ni och jag, att det egentligen är korrekt enligt gängse normer för mig att öppna mig så mycket för er som jag tänker göra i bloggen. Men å andra sidan, det finns ju inga regler. Och jag känner att jag vill.
Vi står väl inte varandra så nära, ni och jag, att det egentligen är korrekt enligt gängse normer för mig att öppna mig så mycket för er som jag tänker göra i bloggen. Men å andra sidan, det finns ju inga regler. Och jag känner att jag vill.
Hur som helst. För ungefär två månader sen påbörjade jag och J vårt andra IVF-försök (provrörsbefruktning, betyder det på vanligt språk) och under två veckor satte jag 16 sprutor i mig själv. Sen åkte jag till Malmö där en kirurg med en halvmeters lång nål sög ut ut ett gäng ägg från mina äggstockar (ni tjejer kan säkert föreställa er smärtan, trots morfin. Killarna kan ju föreställa er J´s möte med plastburken i ett litet sjukhusrum med porr från 80-talet). Ett enda ägg överlevde och två dagar senare fick jag tillbaka det befruktat. Nu låg det i min livmoder (återigen, sorry för detaljerna – så bra känner vi ju kanske inte varandra än) och under två veckor fick jag ”bara vänta och se”, det kan inte jämföras med något annat är psykisk terror.
När de närmast olidliga 14 dagarna passerat satt jag äntligen med ett positivt graviditetstest i min hand för första gången. Men lyckan var inte total, då min HCG-nivå var för låg (HCG är det hormon man mäter för att se "hur mycket gravid" man är) enligt blodprovet. Efter två års kämpande, efter otaliga månader med ägglossningstest, schemalagt sex och 24 besvikelser då mensen varje gång dök upp, efter månader av väntan för att få komma framåt i IVF-kön så var ett positivt graviditetstest ändå positivt! Jag unnade mig att bli GLAD. Trots att läkarna bad mig att ha is i magen och inte ropa hej för tidigt.
Dagen efter det positiva testet borde jag ha vaknat med ett leende på läpparna, det borde ha varit en av de bästa dagarna i mitt liv. Så blev det tyvärr inte. Istället vaknade jag med buksmärtor och en obeskrivligt stark känsla av att något var fruktansvärt fel. Det var det också. Missfall. Här besparar jag er detaljerna, vi kanske tar det en annan gång.
Det är svårt att förstå om man inte själv haft en stark barnlängtan, i alla fall hade nog jag haft svårt att förstå det innan. Men jag lovar er, på två år hinner en längtan växa sig ganska intensiv, och under de två veckor jag bar det befruktade ägget hann jag börja älska den där klumpen i magen – även om jag inte ens visste om den verkligen levde där inne. De timmarna av total lycka jag fick uppleva efter ett positivt graviditetstest var så starkt att jag nu förstår vad folk menar när de säger att ”barn är meningen med livet” (vilket för övrigt är ett rent hån mot dem som inte kan få dem). Jag menar inte att låta flummig och frälsa er alla, jag vill bara försöka förklara hur stark en barnlängtan verkligen kan vara.
Som de kloka personer ni säkert är sitter ni väl och väntar på en lösning, en slutsats eller i alla fall en mening med denna blogg och detta första inlägg. Kanske en käck slutknorr för att hålla ert intresse uppe till nästa inlägg. Jag måste göra er besvikna. Jag vill inte komma någonstans alls. Eller jo, jag vill berätta min berättelse, och försöka förklara varför jag nu är som jag är. Kanske hjälper jag till att belysa problemen kring ofrivillig barnlöshet - när ni läser vad jag skriver i denna blogg kanske ni har större förståelse för någon annan som går igenom samma sak i framtiden.
Jag hoppas att ni i denna blogg ska kunna se igenom den bitterhet som vi ofrivilligt barnlösa stundtals utstrålar och få lära den riktiga jag. För jag är en kul prick, faktiskt.
